I en intervju med Christian Zell som publicerades i NT i januari 2012 fick han frÄgan "Vad tror du att du gör om tio Är?". Det har visserligen bara passerat ungefÀr sju Är sedan frÄgan stÀlldes men jag passar ÀndÄ pÄ att lÀsa upp svaret för att se om det stÄr sig.
"Jag hoppas kunna spela teater till jag trillar av pinn, hur det nu ska gÄ till. Vi har ett hus pÄ landet, pÄ vÀstkusten, jag bor kanske dÀr."
ââNĂ€stan rĂ€tt Ă€ndĂ„, konstaterar Christian nĂ€r han konfronteras med sitt forna jag.
För Ă€ven om han numera Ă€r pensionĂ€r sedan flera Ă„r har han inte lĂ€mnat rampljuset helt. Fram till i juni i Ă„r spelade han till exempel Cameron i Ăstgötateaterns uppsĂ€ttning Camera, en musikal om Ingrid Bergmans liv.
ââJag fick frĂ„gan och kunde helt enkelt inte tacka nej. Men numera kan jag vĂ€lja fritt som det passar mig.
Under hösten/vintern har han ocksĂ„ tvĂ„ evenemang pĂ„ gĂ„ng. En jubileumskonsert tillsammans med Linköpings orkester och körer till minne av fredsdagen under första vĂ€rldskriget, och sĂ„ Dickensâââen julsaga ihop med Symfoniorkestern i Norrköping.
Och fortfarande stÄr dörren pÄ glÀnt för fler projekt.
SÄ var det huset pÄ VÀstkusten. Uppenbart har han inte flyttat dit permanent Ànnu, men han Äker dit ofta och gÀrna.
ââJag Ă€lskar att vara dĂ€r och bygga, fixa och pyssla med trĂ€dgĂ„rden. Det har alltid varit skönt att komma dit och gĂ„ in som i en annan vĂ€rld. En vĂ€rld dĂ€r jag kan slĂ€ppa tankarna pĂ„ allt annat, sĂ€ger han.
Den 15 september fyller han 70-Är och födelsedagen kommer ocksÄ att firas i det lilla röda torpet med nÀrhet till Äkrar, skog och hav. Han ska fira med familjen och en god middag.
Men Ă€n sĂ„ lĂ€nge arbetar hans fru, Marika Strand, fortfarande kvar pĂ„ Ăstgötateatern, sĂ„ nĂ„gon flytt Ă€r inte aktuell Ă€n pĂ„ ett tag. Dessutom trivs paret vĂ€ldigt bra i Norrköping. Sedan sex Ă„r tillbaka bor de i en lĂ€genhet i ett 1700-talshus med utsikt över industrilandskapet frĂ„n balkongen.
ââEnda nackdelen Ă€r att det kan vara vĂ€ldigt livat pĂ„ helgerna, men det fĂ„r man ta.
Christian föddes i Danderyd i Stockholm och bodde i huvudstaden de första sex Ären av sitt liv. DÀrefter flyttade familjen ner till SkÄne och sedan blev det en hel rad flyttar under barn- och ungdomstiden.
ââPappa arbetade som statstjĂ€nsteman och enda sĂ€ttet att göra karriĂ€r var att flytta pĂ„ sig. Men jag tyckte att det var hur kul som helst att komma till nya stĂ€llen.
Han vÀxte upp med tre systrar, en Àldre och tvÄ yngre, och de har alltid haft en nÀra relation vilket han tror underlÀttade i det kringflackande livet.
Som barn vill han bli lÀkare, helst kirurg. Han tyckte om tanken pÄ att kunna "laga mÀnniskor". Men nÀr han blev Àldre tog andra intressen över. Han hade kompisar som gick pÄ scenskolan och som tyckte att skÄdespelaryrket skulle passa Àven honom. Christian var lite tveksam till en början, men i samband med att han gjorde lumpen i Malmö Är 1971 ansökte han permission för att kunna söka till stadens scenskola. Han kom in.
ââDet var nog tur att jag fixade det direkt, för nĂ€r nĂ„got inte funkar pĂ„ en gĂ„ng byter jag till nĂ„t helt annat, sĂ€ger han med ett leende.
Men skÄdis blev han och snart insÄg han att talang inte Àr tillrÀckligt, utan att det krÀvs mycket hÄrt arbete och ett hÄrt skal.
ââSkĂ„despeleri Ă€r ganska speciellt bland yrken och det gĂ€ller att orka. Varje förestĂ€llning krĂ€ver nya verktyg för att kunna hantera den och du stöter pĂ„ en mĂ€ngd motgĂ„ngar och svĂ„righeter.
ââDu mĂ„ste vara mjuk och hĂ„rd pĂ„ samma gĂ„ng.
Han var engagerad vid stadsteatrarna i Malmö, Helsingborg, Uppsala, GÀvle och Göteborg. Under en tid var han gift med skÄdespelerskan Katarina Zell och tillsammans fick de en son. à r 1986 trÀffade han sin nuvarande fru, Marika Strand, Àven hon skÄdespelerska och 1988 fick de en dotter ihop.
Ă r 1990 fick bĂ„de Christian och Marika anstĂ€llning vid Ăstgötateatern genom kontakter och de fick direkt ett gott intryck av Norrköping. De erbjöds en stor, fin lĂ€genhet i huset ovanför cafĂ© 12:an och i nĂ€rheten bodde andra skĂ„despelare.
ââVi brukade Ă€ta middag ihop pĂ„ gĂ„rden och det var ett fint liv och nĂ„got helt annat Ă€n Göteborg dĂ€r vi varit innan. HĂ€r vĂ€lkomnades vi med öppna armar.
Och hÀr har de blivit kvar i 28 Är. Christian har spelat i en lÄng rad förestÀllningar genom Ären, som "Me an my girl", "Timmarna med Rita" och "Familjen Adams". Hans personliga favorit Àr "Spelman pÄ taket" dÀr han gestaltade huvudpersonen, den fattige mjölkbonden Tevje.
Han har Àven medverkat i en rad tv-produktioner, bland annat "Raskens" och "VÀrmlÀnningarna". Men det Àr pÄ scenen han trivs bÀst.
ââDĂ€r jobbar du tillsammans med publiken och kĂ€nner reaktionerna pĂ„ en gĂ„ng. NĂ€r du gör tv fĂ„r du ofta göra samma scen gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng.
ââOch Ă€ven om du fĂ„r till din roll jĂ€ttebra under en tagning, sĂ„ kanske den ratas för att ljuset Ă€r fel eller sĂ„. Det Ă€r vĂ€ldigt frustrerande.
SkÄdespelaryrket Àr Àven speciellt pÄ ett annat sÀtt, nÀmligen att du blir igenkÀnd pÄ stan.
â I andra stĂ€der har det hĂ€nt att personer kommit fram och tackat för en bra förestĂ€llning, men sĂ€llan hĂ€r. HĂ€r kan jag se att mĂ€nniskor kĂ€nner igen mig och kanske viskar, men sen lĂ„tsas de som ingenting, sĂ€ger Christian med ett skratt.
â Man vill sĂ„klart inte kasta sig pĂ„ andra mĂ€nniskor, men jag tycker bara att det Ă€r roligt om nĂ„gon kommer fram och pratar. Att beröra andra mĂ€nniskor Ă€r ju det jag valt att Ă€gna mitt liv Ă„t.