När Mirna Korkis minns tillbaka på sitt liv i Syrien ler hon och berättar att det var jättefint. Minnena är goda trots vad som senare skulle komma och som gjorde att hon tillsammans med sin familj var tvungen att fly. Mirna hade ett år kvar på sin utbildning på universitetet i Damaskus innan hon skulle vara färdigutbildad engelskalärare på gymnasiet, när livet vändes upp och ner och skräcken blev ett inslag i vardagen.
– Jag kommer ihåg när de började protesteras på universitetet, och att en bomb smällde så en del av universitetet sprängdes bort. Jag vägrade gå dit för att det var så läskigt.
Mirnas familj bestämde sig att fly från sitt hemland till Sverige 2011, precis i början när kriget bröt ut. Mirnas mamma sa åt henne att stanna i Damaskus, så skulle familjen komma från sin hemstad Qamishli, så att de tillsammans kunde fly till Sverige.
– Det var en hemsk känsla att behöva fly. Vi tänkte att det inte skulle bli så stort, och att vi snart skulle komma tillbaka, men vi kunde aldrig komma tillbaka. Det är ett sår i mitt hjärta.
De första sex månaderna i Sverige förklarar Mirna som en hemsk tid – hon kände inga människor. Hon var rädd för det nya landet och för det hon inte visste någonting om och spenderade flera nätter gråtandes. Till slut kom vändningen, då hon bestämde sig för att lära sig det svenska språket så hon kunde prata och förstå det nya landet för att senare kunna börja studera.
– Alla sa att om man inte pluggar och får en utbildning kommer man inte få ett jobb, så då bestämde jag mig. Först ska jag försöka att plugga på universitetet, och om det inte går får jag testa med något annat. Jag hade en plan a, b och c. Jag testade plan a, att komma in på universitet, och det gick.
Trots att Mirna hade bestämt sig för att börja studera var hon rädd för lärarna. Hon trodde inte att lärarna skulle acceptera hennes bakgrund som syrian, och att de skulle underkänna henne direkt. Så var dock inte fallet, och Mirna lärde sig snabbt att lärarna accepterade henne för den hon var och fanns där för hennes skull.
– Jag var jätterädd, hur ska de acceptera mig? Ibland tänkte jag att om jag skriva mitt namn och de ser att det är utländskt kommer de att underkänna mig på en gång. Jag visste inte om lärarna hade rasistiska tankar, men det var absolut inte så. Jag såg att lärarna ville motivera studenterna, att alla skulle klara kurserna, verkligen.
Mirna började studera till sjuksköterska, men kände efter ett år att det inte var rätt och sökte i stället till lärarprogrammet och kom in. Antagningen skedde 2016, och den 6 juni i år tog hon examen efter flera år av studier – en dag hon länge längtat efter. De personer Mirna vill tacka är sig själv för sitt hårda arbete, lärarna och hennes mamma för allt stöd. Även hennes man och bästa vän har haft en stor betydelse.
– Jag har haft fina lärare som har motiverat mig. Speciellt min idrottslärare, jag kom från öken till is, och hon sa till mig "Det är svårt för dig, men du kämpar". Lärare har en stor roll i en elevs liv, i mitt liv.
– All lycka jag har nu går till min mamma. När vi kom till Sverige kunde hon inte språket, men bara att hon var vid min sida och motiverade mig var en stor lycka och hjälpte mig mycket.