Borten var en av Norges ledande efterkrigspolitiker och präglade norsk inrikes- och utrikespolitik under lång tid.
Han valdes in i stortinget 1949 för Bondepartiet, vars ordförande han blev 1955. Han var den drivande kraften när partiet moderniserades och bytte namn till Senterpartiet 1959.
Per Borten blev statsminister för en borgerlig ministär 1965 och bröt därmed en lång period av socialdemokratiskt styre i Norge. Han tvingades dock avgå 1971 sedan konfidentiella uppgifter om Norges förhandlingar med dåvarande EG läckt ut.
Men redan tidigare var det strid om Borten politiska roll. Han och två andra regeringsmedlemmar från Senterpartiet röstade 1967 för att Norge skulle inleda medlemskapsförhandlingar med EG.
Starka krafter inom partiet var emot ett medlemskap och Borten anklagades för dubbelspel, eftersom han officiellt framstod som motståndare till medlemskap.
Bråket kulminerade med "Lekkasje-saken". I februari 1971 publicerade tidningen Dagbladet innehållet i en hemlig rapport om Norges jordbruksförhandlingar med EG. Borten misstänktes vara Dagbladets källa och hans dementier blev inte trodda.
Bortenregeringen bröt sam-man och 17 mars tog Arbeiderpartiet över regeringsmakten med Trygve Bratteli som statsminister.
Först 15 år senare rentvåddes Borten. Hans tidigare rådgivare, Ole N Hoemsnes, skrev en bok där han trädde fram som Dagbladets källa.
Borten drog sig tillbaka från rikspolitiken 1977 men fortsatte att spela en viktig politisk roll. Han var aktiv i nedrustning- och kärnvapenfrågor och var länge den ende borgerlige politiker som kritiserade den norska säkerhetspolisen PST:s olagliga övervakning av norska medborgare.
När frågan om norskt EU-medlemskap åter blev aktuell på 1990-talet framstod Borten som nej-sägare. Men hälsan satte stopp för ett mer aktivt deltagande i EU-kampen.