Efter nästan ett halvsekel som journalist lämnar han jobbet på SVT:s ”Östnytt” den 30 januari, eller ”SVT Nyheter Öst” som det numera heter.
Jonas Björnstjerna är inte den som staplar gamla reporterminnen på hög utan fokuserar hellre på hur det ska bli nu. Som att han ska börja gå till gymmet regelbundet.
– Jag har haft en bra fysik utan att träna, men tittar man på papperet så står det att jag är 67. Då är det dags att börja.
Och han ska läsa mera böcker. Det har han inte haft ro till även om han varit ledig mitt på dagen.
– Först gör jag kanske en kopp te och då ser jag en köksstol som måste målas om. Så går jag ner i källaren och gud vad rörigt det var där, och så börjar jag fixa. Sen är det snart lunch. Nu ska jag lära mig att göra som det står på mitt halssmycke, ”Fånga dagen”.
Och skriva. Krönikor? Blogg? Artiklar? Jonas vet inte. Men han har saknat skrivandet ända sedan krönikorna i ”Vi Föräldrar” på 1980-talet, om att vara ensamstående pappa.
Och även om vi vant oss att se Jonas Björnstjerna som tv-profil var det med skrivandet allt började hemma i Sigtuna där han växte upp med en pappa som var läkare och en mamma som skrev maskin på uppdrag.
– Jag tyckte om att skriva och lånade mammas skrivmaskin och gjorde stenciltidningar som jag delade ut.
17 år gammal hoppade han av gymnasiet och började på journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Året var 1968.
– Jag hade hår ner hit, säger Jonas och pekar på axeln.
Efter jobb på Trelleborgs Allehanda kom han till Norrköping och Folkbladet 1973. I en pärm med gamla tidningsklipp hittar han en krönika han skrev i april det året med den tidstypiska rubriken ”Så utbildas en överklass”. Det var om hans tid på Sigtunaskolan som också var riksinternat med många elever från välbeställda hem. Krönikans vinjett ”Vår adlige reporter” anspelade på Jonas adliga efternamn.
– Nu kanske man inte fattar poängen – 44 år efteråt – när tidningsvärlden inte är lika politiserad i a-press och borgarblaskor. Men då var min inside-story en höjdare, om den överklass jag tog avstånd ifrån och kunde skildra från insidan. Och där mitt långa hår var ett extra plus i sammanhanget. Internerna på Sigtunaskolan var tvungna att klippa sig, men mig kunde de aldrig tvinga. Det var en lättnad för båda parter när jag hoppade av gymnasiet och drog till Skurup för att bli tidningsmurvel.
1979 kom Jonas till Radio Sörmland och tiden som skrivande reporter var förbi, förutom de där krönikorna om att vara ensam småbarnsförälder. Barnens mor hade dött av en hjärnblödning, Jonna var då två år och Ida bara två veckor.
– Vi hade varandra, jag och tjejerna. Det hjälpte på nåt sätt. Sen var det bra att ha jobbet också. Ett ställe att förankra sig på, och kolleger.
1987 gick flytten till ”Mittnytt” i Sundsvall och Jonas som hade varit en känd röst blev nu också ett känt ansikte. Folk vände sig om på stan och viskade.
Det fortsatte när han kom till ”Östnytt” i Norrköping 1995. I dag tycker han att kändisskapet blir allt mindre påtagligt i takt med att medielandskapet har förändrats, först med fler kanaler och sedan med internet.
Till ”Östnytt” och Norrköping kom samtidigt Alexandra Hjelm. De hade träffats i Sundsvall och blev nu sambor.
– I augusti har vi varit ihop i 30 år. Det har gått jättebra att vara både sambor och arbetskamrater. Vi pratar rätt mycket jobb hemma och det är bra att ha insikt i den andras arbetsliv. Hon är snabbare på att göra bra analyser av läget än jag, jag skjuter inte gärna från höften utan vill vara helt säker först.
I 23 år har Jonas nu varit programledare och reporter på SVT i Norrköping. Och hade inte regeln om pension vid 67 funnits hade han antagligen fortsatt. Det är en särskild stämning på redaktionen, tycker han.
– Vi är en tv-familj som månar om varandra. Praktikanter vill gärna återvända till oss. Och Magnus Höjer är tillbaka som inhoppare, liksom Per Ek. Det är svårt att sluta på ”Östnytt”.
Jonas tror att även han själv kommer dyka upp i rutan då och då. Han älskar jobbet och den speciella utmaningen att sätta bild till ett reportage. Liksom att vara programledare.
Han beskriver sig som lite blyg privat, men i sändning är det som bortblåst. Märkligt nog kan det bero på att hans debut som tv-ankare höll på att gå alldeles på tok.
– Det var på ”Mittnytt”. Signaturen gick men det kom inget ljud. Jag såg bara bilderna och det gjorde tittarna också. Jag hade trott att allt skulle funka och att jag skulle vara jättenervös. I stället blev det tvärtom och jag kunde rädda situationen genom att improvisera. Efter det har jag aldrig tyckt att det varit läskigt i studion.
Tydligen är blygseln som bortblåst även när han står på scenen, vilket han gärna gör. Han spelar flera olika instrument och nu håller han på att återuppta bekantskapen med dragspelet.
Jonas letar upp en inspelning på mobilen från när han var med och spelade och sjöng på en julgransplundring nyligen. När ljudet kommer ur högtalarna lyser han upp.
– Det här tycker jag är kul alltså.