-- Jag matar alltid fåglarna så här års. Har hållit på med det i flera år. Nej, detta med att fylla folkpensionär -- det får passera obemärkt för min del. Jag siktar bland annat på att få ut en ny skiva nästa år. Och så har jag en ordentlig visturné i Småland inbokad hösten 2005 . . .
Stefan Demert skrockar belåtet. Att fortfarande vara efterfrågad gläder trubadurhjärtat, vars ägare i februari i år tilldelades Olrog-stipendiet för "sitt mångåriga engagemang för viskonstens bevarande och för sin produktion av texter och dikter som roar och gisslar".
-- Det är alltid trevligt att bli uppskattad för det man gör, anmärker stipendiaten som tidigare även tagit emot liknande utmärkelser i Nils Ferlins och Evert Taubes namn.
Födelsedagen ska alltså inte firas. Men Stefan Demert skulle kunna tänka sig att höja en bägare för det faktum att det i år är 35 år sedan allting började med en rivstart som överraskade inte minst honom själv.
Den tämligen smala publik som under 60-talets senare hälft frekventerade den stockholmska vispråmen "Storken" visste förstås vem han var. Den förre litografilärlingen och konstfacksstuderanden Stefan Demert från Stockholms södra förorter var ofta huvudartist under visaftnarna. Men för den merpart av Underhållningssverige som befann sig på Folkparkernas Artistforum i Eskilstuna den aktuella novemberkvällen 1969, var det en okänd 25-åring som klev upp på scenen. Han rev av den egna burleska och inte minst svängiga "Emancipationsvisan" om Emma Karolina Magdalena Makadam.
Efteråt dånade applåderna och folkparksarrangörerna var genast på hugget. Stefan minns:
-- De sprang efter mig med kontrakten i hand. Det var rena snurren.
Ett framträdande i "Hylands Hörna" strax efteråt och bildandet av gruppen "Visor och Bockfot", där bland annat den blivande moatjén Jeja Sundström ingick, startade den karriär som fortfarande rullar framgångsrikt.
-- Jag skriver, åker runt, sjunger mina visor och läser mina dikter. Det är visserligen glest mellan viskrogarna nuförtiden men visan finns kvar. Även om verksamheten kring den, visaftnar och visfestivaler, inte längre avspeglas i media lika mycket som den gjorde förr.
Upphovsmannen till otaliga svensktoppshits som "Anna Anaconda" och den odödliga järnvägshyllningen "SJ, SJ, gamle vän . . ." har varit förtjust i poesiläsning sedan unga år. Och uppsatsskrivning var favoritämnet i skolan. Sju lp-skivor och ett cd-album hann dock komma ut innan Stefan Demert släppte sin första diktsamling, "Utsikt från en studsmatta", som blev väl mottagen vid ankomsten 1996. Det gjorde även den uppmärksammade och annorlunda diktboken "Edith Amalia", som kom för fyra år sedan.
-- Edith Amalia var min mamma. Boken handlar om vår sista tid tillsammans och speglar olika sidor av hur det är att vara 93 år gammal och ligga på ett vårdhem helt klar i knoppen men inte kunna sköta sig själv. Vilket förstås är tragiskt i sig men ändå har sina humoristiska poänger, menar författaren som är ganska stolt över att boken även blivit radiopjäs och att den i dag används i studiesyfte inom vården.
Det kan mycket väl komma en ny diktsamling. Material finns så det räcker i 150 anteckningsböcker av olika storlekar fyllda med nedtecknade verser.
-- Jag skriver varje dag. Mest gör jag det för lusten att skriva och för att föra ett samtal med mig själv.
I radhuset hemma i Rotebro finns också ett 60-tal hittills opublicerade visor av vismakaren Demert. Ett antal av dem kommer att återfinnas på nästa cd som han hoppas kunna släppa inom en inte alltför avlägsen framtid.
-- Förra skivan kom 1993 så det kan vara på tiden.
Det torde ha framgått att varken trubaduren, vismakaren heller diktaren Stefan Demert har några som helst planer på att lägga av med någondera verksamhet. Men:
-- Jag unnar mig att ta det lite lugnare nuförtiden. När jag fyllde 61 tog jag nämligen ut förtida pension enligt det nya pensionssystemet. Att det regelbundet en gång i månaden dimper ner en avi med pengar för något man inte gjort är en för mig ny men inte desto mindre mycket trevlig erfarenhet.