-- Personligen tycker jag inte att det är särskilt konstigt. Nära vänner och anförvanter har i alla tider visat sig för de sina efter att de har dött men det är tabu att tala om, säger Solveig Alm-qvist som doktorerat i religionshistoria och i våras gav ut boken Bortom här och nu, en samling berättelser i novellform om paranormala fenomen.
Solveig Almqvist är Europas enda doktor i ämnet gengångarföreställningar. Hon disputerade 1984 efter att ha läst över 100 000 uppteckningar från svenska folkminnesarkiv rörande dem som går igen. Hon fastnade för 1 815 fall -- de som lät mest trovärdiga. Sverige såg annorlunda ut förr i tiden. Precis som det okända.
-- I det gamla bondesamhället var främmande fenomen inbakade i livet och människor hade en tro att knyta an till när det gällde människor som gick igen. Gengångare var inget märkvärdigt.
Solveig Almqvist delar in gångna tiders gengångare i två kategorier: de oskyldiga och de skyldiga. En oskyldig kunde vara en mor som dog ifrån sina barn eller en far som gömt pengar under en stubbe till de efterlevande. De skyldiga däremot hade brutit mot någon social eller kyrklig kod: Begått hor eller mördat. De var själar som varken fann ro eller rättvisa.
-- Döden är skrämmande. Men det är samtidigt något vi måste förhålla oss till och kunna bearbeta. Därför fanns - och finns -- föreställningar om ett liv efter detta i alla kulturer och tidsepoker.
Något hände när bondekulturen övergick till vårt urbana samhällskick, påpekar Solveig Almqvist. De insvepta spökliken tynade bort. Och gav plats för något annat. Berättelserna i boken visar mångfalden i människors möten med det okända. Skillnaden är att Solveig Almqvist hävdar att de är sanna.
-- Allt mer kretsar kring så kallade nära döden-upplevelser. Människor som ligger för döden, flyter ut ur sin kropp och ser ner på sig själva i en sjukhusmiljö. Sedan hamnar de i ett tillstånd av lycka, på den andra sidan. Att möta ljusgestalter eller avlidna anhöriga är vanligt. Men varför denna förskjutning hänt, vet jag faktiskt inte, säger hon.
Dessa människor kan ordagrant återge förloppet både i akutsalen och i angränsande rum, där de sett anhöriga och kan efteråt beskriva såväl vad de haft på sig som vad de sagt och gjort. Samtidigt som deras världsbild förändrats totalt. Och de är medvetna om att de kan anses som tokiga. Men Solveig Almqvist tror på människorna hon mött. För förr i tiden var det tron som gav upplevelsen. I dag är det upplevelsen som ger tron.
-- Jag har jag intervjuat så pass många genom åren och skräcken i deras blick eller kroppsspråket avslöjar att de har varit med om något omvälvande. Upplevelserna har ägt rum. Vad de än är och varför de inträffat kan jag inte svara på. Men det vore föraktfullt att nonchalera dem.
I en tid av fakta och information finns sällan plats för det okända, menar Solveig Almqvist. Ytterligare en förklaring kan vara att vi i dag är så avtrubbade, så nötta efter skräckfilmer på tv att vi inte längre ser. Döden är populärkultur och de stora livsfrågorna bortträngda. Men hon är övertygad om att vi inte vet allt. Saker händer.
-- Det finns inget som tyder på att människor har färre upplevelser av det okända i dag än förr. De tar sig snarare andra uttryck. Vi lever inte längre i ett religiöst sammanhang utan i ett samhälle med stress, teknik och kanske färre möjligheter att ta till vara vår sensitivitet. Att vara mottagliga för det andra.
Solveig Almqvists bok handlar om det som drabbar helt vanliga, sunda människor. Personer hon kommit i kontakt med genom åren eftersom hon är den hon är: En forskare. En som tagit det som sagts på allvar.