-- Vi visste att det skulle bli tvillingar men inte könet. Och så blir det en av var sort. Två dagar före jag fyller år. Helt perfekt. Hade inte varit lika kul med samma födelsedag . . .
Det är en mycket lycklig och något omtumlad nybliven pappa som just tagit emot sitt livs hittills bästa födelsedagspresent i förskott på Halmstads BB.
-- Man har inte riktigt hunnit fatta än vad det egentligen är man har varit med om. Men det var en fantastisk upplevelse. Allt gick som det skulle och alla tre mår bra, försäkrar Henrik Dagård.
Han har bara stuckit hem en vända för att hämta lite kläder innan det bär av till BB igen där han också räknar med att fira födelsedagen.
-- Men det kommer knappast vara jag som står i centrum den här gången, skrattar tiokamparen, i många år en av friidrottens favoritomslagspojkar.
Först och främst är det förstås de idrottsliga meriterna som gjort att Henrik Dagård blivit den svenska tiokampens stora affischnamn. Två EM-silver 1994 och ett VM-brons 1995 har det bland annat blivit och han är fortfarande innehavare av det svenska rekordet, 8 994 poäng, i denna krävande sport med sina många grenar. Frågan är dock om den som till sist kommer att slå det också heter Henrik Dagård.
Att han inte är med på EM i München nu, eller ens brydde sig om att kvala, beror förstås på den nyfödda avkomman som anlände helt enligt tidtabell. Om det blir någon satsning på att försöka komma med till VM i Paris nästa år och i så fall även till OS i Aten följande år är dock en öppen fråga.
-- Jag är i valet och kvalet om jag ska fortsätta som tiokampare överhuvudtaget, säger Henrik något uppgivet.
Under de snart tio år som han varit elitidrottare har oturen, de många skadorna, tagit minst fem år av hans karriär och gjort att han missat bland annat OS i Atlanta 1996, VM i Aten 1997 och VM i Edmonton 2001. Det har varit oerhört jobbigt att frammana tillräckligt med energi, både fysiskt och psykiskt för att orka komma tillbaka efter varje ny skada. Och mer än en gång har det tålamod som är ett måste för en tiokampare varit nära att brista. Inte minst när tankarna på var Henrik Dagård kunnat stått i dag -- om han fått vara hel -- surrat i huvudet.
-- Sedan OS i Sydney, där jag kom tia, har inte det största problemet varit skadorna, jag har klarat mig ganska bra från dem den senaste tiden faktiskt, utan motivationen. Om den finns eller inte är den stora frågan.
Han hoppas ha svaret snart för beslutet måste tas tidigt i höst.
-- Men om jag beslutar mig för att fortsätta då är det bara fri-idrotten som gäller. Då tänker jag satsa för fullt mot VM i Paris nästa år och OS i Aten om två år. Åldern är inget problem om jag bara får vara frisk, försäkrar den blivande 33-åringen bestämt.
Går beslutet i andra riktningen räknar han dock inte med att gå sysslolös.
-- Jag får ju ta min del när det gäller barnen. Sedan jobbar jag sedan många år som försäkringsombudsman på Folksam och hoppas få fortsätta med det.
Henrik och Canita har de senaste fyra åren bott i Karlskrona. Sedan början på juni är de dock återbördade till bådas gamla hemstad Halmstad, där de väntar på att få flytta in i ett eget hus i september.
Tills han fyllde 17 år, innan friidrotten fått honom i ett fast grepp, var han en lovande handbollsspelare i Halmstadlaget Drott. I höstas kunde man läsa att Henrik Dagård börjat spela handboll igen i division 2-laget IFK Karlskrona. Hur har det gått med handbollskarriären?
-- Den är lagd på is. Det blir inget mer. Anledningen till att jag började var mest att jag var lite trött på friidrotten just då, och när jag så fick chansen att köra lite handboll så gjorde jag det. Fast jag satt mest på bänken, skrattar Henrik.
Nej, blir det någon mer seriös idrottssatsning, förutom favoritfritidssporten golf, så blir det tiokamp. Just nu gläder sig i alla fall pappa Henrik åt att mångkampen fått ett nytt stort affischnamn på damsidan:
-- Carolina Klüft! Det är helt fantastiskt och jätteroligt att sporten fått fram en sådan supertalang och stjärna. Det ska bli kul att följa henne i fortsättningen.