- Fast man kan ju alltid hoppas på fint väder också, tillägger Janne Halldoff blitt.
Han - den äkta Söderkisen, polarnas polare, den vandrande kameran - var under 60- och 70-talen en av landets hetaste och flitigaste filmmakare. Med filmer som "Livet är stenkul", "Rötmånad", "Det sista äventyret", "Jack", den guldbaggebelönade "Polare" skrev han in sig i svensk filmhistoria som en mästerlig skildrare av det samtida unga Stockholm. Den generation han själv tillhörde och som levde som om varje dag var den sista.
Senaste rullen - en beteckning på film som Janne Halldoff för övrigt lär vara pappa till - är "Klippet". Den kom 1982. Sedan dess har inget nytt rapporterats från den Halldoffska filmfronten vilket beklagas av många.
Orsaker finns förstås. Personliga grejer som ingen rår över inträffar oväntat och förtär all skaparlusta, påpekar han. Dessutom och viktigast:
- Jag vill ju inte göra film bara för att göra film. Jag vill ha något väsentligt att säga också.
Detta ska dock inte tolkas som att han tillbringat de båda senaste decennierna med att rulla tummarna, påpekar Janne Halldoff. Han är hustru Kerstin, känd kostymdesigner, behjälplig i familjeföretaget Halldoff Design.
- Dessutom sysslar jag i vardagen en hel del med ungdomsverksamhet. Hjälper bland annat några unga människor som ska söka in till teaterskolor i Sverige och utomlands. Har skrivit lite texter för deras uppspel som vi repeterar i omgångar. Det är väldigt stimulerande.
I helgerna blir det, förstås, mycket vovvelivov.
Det sistnämnda omfattar allt vad det innebär att vara en synnerligen aktiv ägare och tränare till ett antal snabbfotade, välmeriterade greyhounds - kapplöpningshundar.
- Det har blivit några stycken genom åren. I dag har jag tre. Den äldsta, åttaåriga "Feel the gold", alias Kompis, har lagt av att kuta nu. Men Syster Yster som gjorde bra ifrån sig i Örebro härom helgen är bara tre år och har många år kvar liksom valpen Lillstrumpa. Det är kul, säger Janne Halldoff entusiastiskt.
Hundintresset väcktes under barndomen på Söder i Stockholm
- I affären där jag gick och handlade åt mamma fanns en jycke, en whippet, som hängde utanför varje dag. Vi morsade alltid på varandra. En dag bad tanten som hade affären att få prata med mina föräldrar. "Jag har stamtavla och allting på honom men jag ska åka in på ålderdomhemmet och får inte ta med mig Sir Kenny och den enda som han tycker om i hela världen är eran son." Så i mitten på mars 53 var man plötsligt hundägare, skrockar Janne.
Skolkompisarna i Katarina Södra blev dock inte särskilt imponerade av den elegant slanka vinthunden. "Vaere för jäla benig jycke du skaffat dej", sa dom.
Svaret kom när Sir Kenny och Janne Halldoff en månad senare vann sin första hundkapplöpning på Slottskogsvallen i Göteborg och en silverbuckla i triumf hemfördes till Stockholm och placerades på skolbänken. Nu blev det annat ljud i skällan:
"Sicken jäla schysst buckla. Grattis Janne. Glöm det där vi sa förut." De orden gjorde gott i 12-åringen som annars inte sa så mycket eftersom han stammade svårt. Men det var alltså så det började och det är så det är. Har man haft jyckar i hela sitt liv kan man inte bara lägga av med det. I motsats till filmandet - eller? Han dröjer lite med svaret innan han avslöjar att det faktiskt i den Halldoffska skallen finns ett embryo, en lätt idéskiss, till en ny film som uppstått under de dagliga inlärningsrundorna med Lillstrumpa.
- Det handlar om några ungdomar som bara är inställda på en sak - att bli brottslingar. Det här gänget, som består av 75 procent svenskar och resten invandrare, möts tre, fyra gånger i veckan i en park där man kan stöta på dem när man går ut med lilla valpen.
Med Lillstrumpa som oslagbar kontaktskapare är nu ett förtroende så sakteliga på väg att byggas upp mellan husse och nämnda gäng. Om detta ska resultera i Jannes Halldoffs första film på 22 år återstår dock att se. Hindren på vägen är inte bara otaliga utan också vid första påseendet oöverstigliga.
- Jag har ändå tagit vissa kontakter. För här tror jag det finns något väsentligt att säga. Men vi får se tiden an. Jag tänker i alla fall ta med mig en kamera nästa gång jag går till parken med Lillstrumpa, fastslår Janne Halldoff.