-- Rösten är fortfarande det bästa hos mig. Men resten är det inte mycket med, konstaterar Hjördis Schymberg med ett ungflicksskratt.
Vittnena till Hjördis Schymbergs dagliga promenader lär vara av annan åsikt. Stockholmsoperans ledande koloratursopran i drygt två decennier och Jussi Björlings favoritmoatjé på scenen i mer än 100 föreställningar är fortfarande fenomenal på mer än ett sätt.
Det är i år 70 år sedan Hjördis Schymberg debuterade i Nürnbergerdockan. Recensenterna skrev att höll bara rösten skulle den unga debutanten snart vara mogen för större uppgifter.
Rösten höll. Inom ett år hade 25-åringen hänfört både publik och kritiker som bland annat Gilda i Rigoletto och Mimi i Bohème. Men det var inte bara det kristallklara drillandet på höjdtonerna som gjorde att man gav sig på nåd och onåd. Hon var ju så otroligt vacker. Förutom att hon uppvisade något inom operavärlden så sällsynt som stark scennärvaro och stor dramatisk talang.
Hon var näst yngst av fem musikaliska systrar. Redan som treåring var lilla Hjördis med när de for runt med häst och vagn, alternativt släde, och sjöng på bättre kalas. Detta bestämde yrkesvalet.
-- Jag skulle bli sångerska. Så var det bara, säger sågverksarbetardottern från Alnön utanför Sundsvall.
När det var dags att förverkliga planerna sökte den då 17-åriga Hjördis in på Musikaliska Akademien. Och körde i intagningsproven.
-- Självklart. Jag var ju helt oskolad.
Den kända sångpedagogen Britta von Vegedack var dock inte den som kastade bort en oslipad diamant när hon upptäckt den. Efter fem års hård duvning blev det raka spåret in på operahögskolan för Hjördis Schymberg. Efter det stora genombrottet och pyramidala succén som Violetta i La Traviata 1939 borde erbjudanden om gästspel duggat tätt från de stora operahusen. Om det inte kommit ett världskrig emellan.
-- Jag fick bli gäst hos varenda svensk orkesterförening i stället.
När gränserna åter öppnades stod Metropolitan i New York först i kön. Och 1947 var det dags att inta den världsberömda scenen som Susanna i Figaros Bröllop. Berömmet som östes över den sköna sopranen "med en röst som en silverklocka" visste inga gränser.
Själv minns hon mest ett gästspel i gästspelet:
-- En ensemble hopplockad från Metropolitan skulle fara till Kuba för att gästspela på Nationalteatern i Havanna och jag fick följa med. Jag sjöng Mimi ur Bohème. Det var mycket intressant. Jag lär vara den enda svenska sångerska som sjungit där sedan Jenny Lind. Numera är det visst bara ryska baletter som släpps in på den scenen.
Det finns ingen av operarepertoarens kvinnliga paradroller som hon inte sjungit. Att utnämna någon till favorit är dock svårt, menar hon.
-- Men roligast var när man fick fördjupa sig i karaktärerna i stället för att bara sjunga rakt upp och ner.
Det finns dock en roll som Hjördis Schymberg säger sig aldrig glömma och det av flera skäl: hetären Thaïs i Massenets opera med samma namn.
-- Jag tror jag var den första svenskan som sjöng Thaïs när operan hade premiär 1941 med Joel Berglund som prästen som försöker omvandla henne. Det blev en stor succé och vi spelade länge för fulla hus.
Det skulle göras en bandupptagning av föreställningen för Radiotjänsts räkning. Inspelningen skedde på Akademien där ensemblen infann sig. Ordinarie dirigenten hade dock fått förhinder och Sixten Ehrling ryckte in i hans ställe.
-- Upptagningen gjordes och vi väntade spänt på att få höra resultatet i radio. Men det kom aldrig, tyvärr. Maestro Ehrling hade utan att meddela sig med oss spolat av bandet. Han var inte nöjd med körens insatser, sa han.
Detta är det enda tråkiga minnet Hjördis Schymberg säger sig ha från "ett fantastiskt operaliv", som officiellt avslutades 1959 på Stockholmsoperan, där hon dock fortsatte uppträda som gäst fram till 1968. Sedan vidtog ett inte mindre spännande liv som sångpedagog. Bland eleverna återfinns Sylvia Lindenstrand, Laila Andersson och Busk Margit Jonsson.
-- Det har varit en stor glädje för mig att få dela med mig av mitt kunnande, säger Hjördis Schymberg som hade fyllt 85 när hon gav sin sista sånglektion.
Senast hon sjöng offentligt var i augusti 2001. Inför en andlöst lyssnande publik framförde 92-åringen Gunots Ave Maria i Alnö kyrka i samband med ett arrangemang av Stiftelsen Schymbergsgården. Det forna barndomshemmet har hon skänkt till den stiftelse som nu bland annat driver avancerad kursverksamhet för sångare.
-- Jag ville att all sång som finns i väggarna inte skulle tystna. Vi fem systrar som växte upp där, tyvärr är det bara jag kvar i dag, sjöng ju jämt.
Någon egen familj har Hjördis Schymberg inte skaffat och säger sig heller aldrig ha saknat.
-- Det har varit ett fulltecknat och bra program ändå. Hela tiden.