För övrigt har den blivande 65-åringen Lars Collmar svårt att se att han skulle kunna göra något åt det faktum att tiden går:
-- Hur får man det att gå baklänges? Nej, det är bara att gilla läget.
Pensioneringen tänker han i vilket fall vänta med. Adolf Fredriks församling i Stockholm kan lugnt räkna med att få behålla sin välkände och okonventionelle komminister i åtminstone två år till.
-- Sedan fortsätter jag nog att hålla igång som frilansare så länge jag orkar, tror Lars Collmar.
De flesta torde känna honom som tv-prästen. Epitet han fick för 12 år sedan när han på sen kvällstid satt i en studio i TV3 och svarade på frågor som tv-tittarna ringde in till "En präst i natten". Ett mäkta populärt program som gick i nästan ett år tills det plötsligt bara försvann strax före påsk för att sedan aldrig mer återkomma. Inte minst till programledarens stora förvåning.
-- Jag fick aldrig veta något. Har inte fått någon förklaring. För mig är det fortfarande bara ett osedvanligt långt uppehåll för påsken 1993. Det säger väl en del om TV3:s personalpolitik.
Lars Collmar skrattar för det var i alla fall roligt så länge det varade. Det var också trevligt att häromåret i samband med den nya bibelöversättningens få göra programserien "Den stora berättelsen" i TV2. Efteråt tillfrågades han om han var intresserad av att göra en uppföljning, vilket han var.
-- Vi hade tänkt gå runt på samma sätt i andra religioner och var riktigt i gasen när vi pratade om det. Men tyvärr fanns det inga pengar.
Men, tillägger "tv-prästen" Lars Collmar, hans viktigaste funktion är att vara församlingspräst.
-- När jag möter människor öga mot öga i min församling är det ett arbete jag bottnar i. Att vara med i tv är visserligen kul och kan ha ett visst reklamvärde för kyrkan men det är inte där verkligheten finns. Ett bra samtal mellan människor är viktigare än en bra grej i tv.
Sedan januari i fjol är Lars åter präst i natten. Men inte i en tv-studio utan i sin egen församlingskyrka. Varje lördagskväll mellan tio och elva sitter han framme i koret i Adolf Fredrik i en gammal öronlappsfåtölj och svarar på frågor och samtalar i största allmänhet med dem som hittar dit.
-- Man sitter nära varandra på stolar utplacerade i koret och kastar in vilka frågor man vill. Om Gud och evigheten. Om att finnas till som människa. Sedan kan det hända att någon tar kontakt och vill komma och prata enskilt också.
Ibland kommer det sju personer, ibland trettio, fyrtio. Snittet ligger runt tjugo.
Vid det här laget har Lars gjort ett åttiotal "sittningar". Lite förvånad är han över att ingen präst i någon annan församling i landet tagit upp samma goda koncept. Möjligen kan det bero på att detta med att helt oförberedd svara på frågor kan vara "lite väl mycket utan skyddsnät".
-- Man vet ju aldrig vad folk tänker fråga om och det sitter andra runt om och lyssnar, påpekar Lars Collmar och medger att han själv till en början under tv-sejouren "brände av en del nervtrådar" i det direktsända programmet.
-- Men det var det värt. Man får så mycket tillbaka i det spontana samtalet med människor.
Parallellt med det själavård-ande arbetet skriver Lars Collmar. Ett 30-tal böcker har det blivit hittills. Mest kända är de fyra barnböckerna om hunden Helga, där stora existentiella frågor tas upp på ett tillrättalagt barnspråk.
-- Jag har skrivit dem med barnet i mig. De kan ses som ett försök att dyka i vatten där jag inte bottnar vare sig som barn eller vuxen.
Ett kvartssekel har gått sedan Lars som 40-åring och nybliven präst kom till Adolf Fredriks församling. Dessförinnan hade han arbetat i många år som journalist, bland annat i radio och tv i tidningen Vår Kyrka, och även varit verksam som lärare i svenska i Helsingfors.
Hur ska Lars Collmar fira att han inte tänker pensionera sig nu på fredag?
-- Jag får väl ha ett öppet hus som folk drar igenom medan jag hukar.
Yrke: Präst, författare.
Fyller: 65 år den 15 oktober.
Familj: Åtta barn mellan 41 och 9 år, sex barnbarn.
Bor: Stockholm.
Aktuellt: Damma böcker.