Denna födelsedag ska i likhet med de tidigare 59 inte firas, fastslår den blivande 60-åringen Lasse Brandeby. Eller, vid närmare eftertanke, kanske lite ändå.
-- Jag trodde redan när jag var femton att jag aldrig skulle bli tjugo. Och att jag skulle få uppleva min sextioårsdag ... så långt har jag med min hypokondriska läggning aldrig ens vågat tänka. Men min pappa var faktiskt en pigg 93-åring när han gick bort häromåret. Så man kanske ändå vågar hoppas på att få vara med ett litet tag till.
Två år till behövs i alla fall. För så långt framåt är det fullbokat i den brandebyska engagemangskalendern.
-- Jag vet i alla fall vad jag ska göra hela hösten 2005 och hela våren 2006.
På den självklara frågan vad, blir det beklagande svaret att "det är tyvärr än så länge hemligt". Men ett teaterprojekt på en scen "någonstans söder om Stockholm" lär det i alla fall handla om. Och i väntan på att det ska bli höst ...
-- Blir det några nedslag här och var med Kurtan.
Han avlades i radioreportern Lasse Brandebys huvud en vårkväll 1979 och framföddes morgonen därpå i lokalradion som Kurt "Kurtan" Olsson. En på gränsen till outhärdligt beskäftig besserwisser och hemmaman från stadsdelen Biskopsgården i Göteborg som ringde in för att "tjöta" med programledaren.
"Tjötet" älskades av lyssnarna. En kärlek som knappast blev mindre när det i mitten på 1980-talet visade sig att Kurt Olsson inte bara var en röst, utan också en kropp iförd bland annat en osannolikt storrutig kavaj och krönt av en lika osannolikt brylkrämsindränkt hårkam. Alltihop till beskådande på Nationalteatern i Göteborg, där Kurtan gjorde succé som kabarékonferencier, innan han lierade sig med damorkestern och tillsammans med ständige vapendragaren Arne och kärleken Gudrun med triangeln gav sig ut på riksomfattande, årslånga turnéer, som nådde sin höjdpunkt vid ett bejublat framträdande på rockfestivalen i Hultsfred 1988.
Vid det laget var dock Kurt Olsson redan kult sedan tv-debuten tre år tidigare. Och en ofrånkomlig kultfigur har han förblivit. Hur många rutiga kavajer har Kurtan slitit ut vid det här laget?
-- Ingen. Det 20-åriga originalet från första gången i tv hänger fortfarande med. Går inte att knäppa. Fast det beror inte på att den har krympt utan att jag har svällt, tillstår Kurtans alter ego fromt.
Han tillstår ytterligare en sak -- han blir grundligt trött på Kurtan ibland. Men det hjälper inte. När Lasse Brandeby emellanåt gör krogshow eller framträder vid diverse företagsarrangemang så ska Kurt Olsson vara med. Så är det bara.
-- Den gubben kommer jag aldrig ifrån, konstaterar ingenjören, högstadieläraren och radioreportern som blivit folkkär underhållare och populär farsaktör.
Fast Kurt Olsson-figuren har också gett upphov till minnesvärda möten som Lasse Brandeby knappast skulle ha stött på annars. Ett sådant möte ägde rum tidigare i år i Stockholm där han fram till slutet av mars spelade musikalisk fars på Intiman. Genom en tidnings försorg fick Lasse en dag besök av 25-årige Mattias Lundberg från Älvsbyn.
Mattias är autistisk och har älskat Kurt Olsson sedan han var 12 år, då en psykolog föreslog att det kunde vara bra för hans språkutveckling om han tittade på tv. Han var dock totalt ointresserad tills Kurt Olsson en dag dök upp i rutan. Mattias blev helt betagen. I dag nynnar han Kurtan-låtar så fort han vaknar på morgonen och inte en dag går utan att han tittar på videoband med favoriten.
-- Jag har sällan varit så nervös som inför mötet med Mattias, medger Lasse Brandeby. Men det försvann ju snabbt när jag märkte hur glad han blev. Han har hittat något i den här figuren. Vad vet ingen. Men det kan också kvitta eftersom han uppenbarligen mår bra av det. Sånt värmer jättemycket. Sen kan jag förstås tycka lite synd om hans assistenter som tvingas lyssna på den där tjötgubben Kurt Olsson dagarna i ända.