Fyra dagar efter det att hon i hemlighet och på okänd ort firat sin 70-åriga födelsedag är det premiär på Kjell Sundwalls nya film "Vinnare och förlorare", där hon gör storspelaren Fredriks mamma.
-- En ilsken morsa. Hon är arg nästan hela filmen igenom. Fast det har hon anledning att vara, kommenterar Mona Malm.
För närvarande pendlar hon mellan hemmet i Stockholm och inspelningsplatsen i Uddevalla där filmen "Bang, Bang, Orangutang" spelas in. Även här gör hon en mammaroll av det mera aparta slaget.
-- Jag spelar mamma till Mikael Persbrandt. På ytan en väldigt poppig mamma -- som dock har ett komplicerat förhållande till sin son.
Mona Malm var faktiskt mamma även i sin mest kända roll -- Ester -- i "Den tatuerade änkan", den numera bortgångne Lars Molins tv-film från 1998 om den vissnande, medelålders Ester. När hon får ett arv efter sin faster vågar hon bryta upp från sitt trista äktenskap och sina dito barn, för att med nyfunnen frigjordhet blomma upp på nytt genom ett antal nyblivna och på alla sätt villiga änkemän.
"Den tatuerade änkan" blev en av svensk televisions största succéer genom tiderna. Responsen den väckte hos tittarna var enorm. Lång tid efteråt hejdades Mona Malm på gatan av kvinnor som tackade henne för att hon visat att det går att förändra sitt liv och göra något åt en trist situation även om man passerat bäst-före-datum i världens ögon.
-- Jag har aldrig varit med om något liknande. Man fick verkligen titta rakt in i folksjälen, säger Mona Malm.
Rollen som Ester var specialskriven för henne av Lars Molin. När "Den tatuerade änkan" tilldelades en Emmy, tv-världens Oscar, for de båda till New York och tog tillsammans emot priset vid den pampiga galan.
-- Det var en obeskrivlig upplevelse. Men det finaste och bästa var att Lars Molin hann få uppleva den. Han gick ju bort strax efteråt, utan att någon av oss haft en aning om att han var sjuk.
Hon får fortfarande respons på filmen.
-- Det händer att man bara ställer sig framför mig, skrattar och säger: "Änkan är det roligaste jag sett!" Då blir jag glad, för det är en rolig film. Men jag blir också glad när jag märker att filmen gjort nytta. Som när en kvinna kom fram till mig, tackade och sa: "Nu har jag äntligen vågat träffa en ny man."
För drygt 50 år sedan var det hon själv, Stockholmskonditorn Harald Ericssons dotter Mona, som dristade sig till att ta ett djärvt, livsavgörande steg som hon sedan aldrig ångrat.
Hon, som på 50-talet inte bara kallades "Sveriges Audrey Hepburn" utan på många sätt var en kopia av den själfulla filmstjärnan med de stora rådjursögonen, kom som 19-åring in på Dramatens elevskola. Det var den begåvade elevkullen av anno 1954, i vilken förutom Mona Malm bland annat Bibi Andersson, Lars Lind och Björn Gustafson ingick. Men det var bara en av dem, nämligen den förstnämnda, som genomgick den treåriga utbildningen med en vigselring på fingret och dessutom födde barn under resans gång.
-- Att man gifter sig så ung som 19 år är egentligen obegripligt. Men det var så på den tiden. Man skulle gifta sig ung och föda barn tidigt, fastslår Mona Malm.
Att kombinera detta med en teaterkarriär som ansågs mer än lovande betraktades dock av många redan då som ren dårskap.
-- De tyckte inte jag var riktigt klok.
Maken Lars Wahlman var nybliven arkitekt när de gifte sig. Utan hans stöd och hjälpen från lojala barnflickor hade det inte gått, menar Mona Malm.
-- Hela vår tillvaro gick ut på att jag skulle jobba. Det var ett evigt pusslande med tider. Men det gick.
Direkt efter elevskolan väntade engagemang vid den nybildade tv-teatern och den likaledes nya Stockholms stadsteater. Sedan åter till fadershuset Dramaten 1964 där Mona Malm i princip blev kvar i fyra decennier med vissa avvikelser till andra scener och inte minst filmen. För att bara nämna en i den rika malmska filmproduktionen -- vem minns inte Mona Malm som Jarl Kulles härligt frustande , frodiga och förlåtande fru i "Fanny och Alexander"?
På frågan vad Mona Malm ska göra efter filmningen i Uddevalla blir svaret:
-- Det har jag ingen aning om. Men förhoppningsvis dyker det upp något. Jag är frilans numera och kan göra vad jag vill. Det njuter jag mycket av!