-- Nu ser jag fram emot att ha det lite tråkigare ett tag så att jag får t o m tid. Då kan jag äntligen börja skriva en ny roman.
Birgitta von Otter har aldrig värjt för svåra ämnen. Hon har skrivit böcker om Alzheimers och döende, om arbetslöshet och äktenskapsproblem. Men frågan är om någon väckt så mycket uppmärksam som boken I cancers skugga som utkom i somras. En bok skriven tillsammans med maken Kjell-Olof Feldt som handlar om hur han drabbas av prostatacancer och vad det betyder för honom och deras liv.
Det senaste halvåret har helt präglats av det hon kallar efterbörden till boken: intervjusoffor, föreläsningar på prostataföreningar men framförallt väldigt mycket brev och samtal från drabbade. Många män upplever det som skamligt att få prostatacancer och vill inte gärna prata om det. Att en auktoritet som Kjell-Olof Feldt vågade blotta på förlåten har uppenbarligen betytt mycket.
-- Det är ju lite konstigt att se Kjell-Olof i den rollen: som en egendomlig korsning mellan psykolog, urolog och allmän tröstare. Men jag tycker att det har varit starkt av honom att orka det och jag har förstått alltmer hur mycket det har betytt för människor.
Birgitta von Otter har delat ansvaret med att läsa brev och ta emot samtal. Men främst är det ändå maken som många drabbade män har velat prata med.
-- Du vet, det kan vara barn och anhöriga eller i värsta fall till och med fruar som inte har fått veta att mannen har fått prostatacancer. Det är ju något alldeles oerhört. Vår bok har kanske bidragit till att det är mindre tabu att prata om det.
Under tiden som vi pratar är Kjell-Olof Feldt på väg tillbaka från Radiumhemmet där han varje kvartal tar prover för att kontrollera att cancern inte återvänder. I boken skrivs det mycket öppet om hur cancern drabbar samlivet mellan makarna och Birgitta von Otter vet att hon aldrig blir helt fri från att leva i cancerns skugga. Men samtidigt börjar det bli dags för annat.
-- Jag kan ju inte enbart gå omkring som prostatacanceranhörig resten av livet. Vi pratar inte om det lika mycket längre hemma och saker och ting börjar normaliseras, säger hon.
Birgitta von Otter föddes i Budapest eftersom pappan var diplomat. Som student läste hon juridik men hoppade av och blev i stället sjukgymnast. Hon gifte sig med en diplomat och fick tre barn.
Men under 70-talet växlade hon in på journalistiken och jobbade på allt från Året Runt till Aktuellt i Politiken. Sedan 1970 är hon gift med Kjell-Olof Feldt, och då maken blev finansminister 1982 anställdes hon av honom -- till mångas för tret -- som informationssekreterare.
Många skriver öppenhjärtiga böcker, men inte är det särskilt vanligt att någon inom den maktsfär som Birgitta von Otter tillhör -- eller tillhörde -- gör det. Själv säger hon att har man fått en mun att prata med så ska man använda den. Och livet blir lättare om man är öppen, menar hon. Men visst har det någon gång skapat dilemman.
-- 1971 var vi ett ganska nytt par och jag följde med Kjell-Olof, som då var handelsminister, till Paris där han förhandlade med EG om ett viktigt avtal. I en intervju berättade jag mycket ärligt om Kjell-Olofs humör och korta stubin och hemma blev det löpsedlar av det där. Jag tyckte att jag skämt ut min man och det socialdemokratiska partiet. Jag satt kvar på hotellrummet i tre dagar och grät.
Maken kallar henne för naturligt lat, men det ska rimligen jämföras med att Kjell-Olof Feldt är arbetsnarkoman. Birgitta von Otter har frilansat som författare och skribent det senaste decenniet och för arbetet betyder det inget särskilt att hon nu fyller pensionär.
-- För mig är en bra dag att först få jogga en runda med vår hund Valle och sedan sätta mig och skriva.
Så ska det förhoppningsvis bli till våren. Efter en social höst då Birgitta och Kjell-Olof tog igen det man missat under den värsta cancertiden tänker hon sig nu att få tid till börja på en roman. Och efter fyra års väntan på grund av en efterhängsen höftskada som hon opererade i höstas ska det nu också bli joggning av.
Födelsedagen firar Birgitta von Otter med att tillsammans med maken åka till Brasilien i två veckor. Förra gången hon var där vandrade hon i Amazonas, denna gång åker man för att träffa vänner och så ska hon få se Rio de Janeiro för första gången.
-- Det är ju bland det roligaste som hänt på sistone; detta att vi har fått nya verkligt goda vänner på lite äldre dar. Förr umgicks vi mest i socialdemokratiska kretsar, men det här är människor från andra sammanhang och med andra liv. Det är jätteroligt.