Alla operaälskare vet förstås vem den stora Wagner-sopranen och hovångerskan sedan 1994 -- Siv Wennberg -- är. Precis som läsare av veckotidningarnas vimmelspalter är väl bekant med den glamorösa Sivan-Divan.
-- Hon som klarar skivan, rimmar densamma förtjust.
Att en stor del av omvärlden ser henne som två diametralt motsatta personager är verkligen inga problem för sångerskan som har kallats allt från Birgit Nilssons arvtagerska till Operans Miss Piggy.
-- Det bjuder jag på. Alltid retar det någon, som min mamma brukade säga. Viktigast är ju ändå att jag vet vem jag är och att man har rösten, påpekar Siv Wennberg.
Hon hann dock fylla 20 år innan hon själv blev medveten om det sistnämnda. Och då först efter påstötningar från blivande maken och musikdirektören Bengt Wennberg som uppmanade henne att utveckla sin stora, uttrycksfulla sångröst.
De båda träffades på Musikhögskolan i Stockholm. Vägen dit hade dock knappast varit spikrak för murardottern från Timrå. Kultur var inte något som stod högt i kurs hennes uppväxtmiljö. Arvet från musikaliska och viljestarka mamma Linnéa och ett piano som införskaffades till moderns 40-årsdag gjorde det dock möjligt för unga Siv att odla och vidareutveckla det tidigt väckta musikintresset.
-- Men det var pianist jag ville bli. Pappa skulle rotera i sin grav om han vetat om vilken väg jag valde till sist, menar Siv Wennberg.
Hon hann ta både kantors- och musiklärarexamen innan hon på fästmannens uppmaning sökte till musikhögskolans solistsångklass där den legendariske sångpedagogen, professor Arne Sunnegårdh, tog henne under sitt beskydd.
Fyra år senare, den 17 februari 1972 gör den 27-åriga Timråtjejen pangdebut på Stockholmsoperan i rollen som Sieglinde i Wagners opera "Valkyrian" med Birgit Nilsson som Brynhilde.
-- Jag vet ingen som fått en sådan drömstart som jag, konstaterar Siv Wennberg på karakteristiskt uppriktigt vis. Det small till direkt och jag fick anbud från all världens scener och innan jag fyllt 30 år hade jag sjungit på Staatsoper i Wien, på operorna i Berlin, München, Paris, Covent Garden i London och på Bolsjojteatern i Moskva.
Efter att ha uppträtt i ytterligare ett tiotal europeiska operahus förutom i de redan nämnda, blev det under 80-talet genom Sixten Ehrlings försorg gästspel även i USA för operasångerskan som framför allt gjort sig ett namn som högdramatisk Wagner-sopran.
Den 18 februari 1997, nästan på dagen 25 år efter debuten, var det dags för stor tack- och avskedsföreställning på Stockholmsoperan i en av hennes stora paradroller -- Elektra -- i Richard Strauss opera med samma namn. Efter det har det mest handlat om konsertframträdanden. Bland annat är det tradition sedan 22 år tillbaka att Siv Wennberg på nyårsdagen sjunger in det nya året i Katarina kyrka i Stockholm.
Att rösten, den stora klangfulla, fortfarande bär är Siv Wennberg noga med och försummar aldrig den dagliga teknikträningen.
"Öva, Siv, öva av bara tusan", sa alltid min lärare Arne Sunnegårdh. Det är också det bästa råd jag kan ge mina elever, menar Siv Wennberg, som i dag ägnar en del av sin tid åt att undervisa blivande operasångare.
Hon skulle gärna sjunga mera själv också, om tillfälle gavs.
-- Jag är glad över att jag fick vara verksam under 70- och 80-talens stora era när operakonsten fortfarande utvecklades här i Sverige. Numera handlar det mest om avveckling. Förr hade jag till exempel varje sommar tre opera- och operettaftnar på Skansen. Dom är borta i dag. Över huvud taget -- var finns mångfalden i dagens musikutbud? Med något för varje musiksmak?
Frågar sig Siv Wennberg, som säger sig inte ha något emot att använda sitt kändisskap som den paljettglittrande Sivan-Divan för att föra ut operakonsten till fler människor.
-- En vacker klänning försätter människor i feststämning. Det vill jag gärna göra. För övrigt tycker jag som artist att det är ens skyldighet mot publiken att klä upp sig och inte ner sig.