Helena Eriksson, för många östgötar välbekant från åren när maken Björn var landshövding i Östergötland, har fullt upp. Närmast är hon engagerad i ett 100-årsjubileum, som en stiftelse för synskadade ska arrangera.
Men kanske att maken har någon överraskning på gång?– Det tror jag inte.
(Nu har han dock chansen när han läser detta ...)
1996 blev Björn Eriksson utsedd till landshövding i Östergötlands län och det betydde förstås att familjen flyttade till slottet i Linköping. Livet ändrade inriktning. Helena slutade vid Stockholms operettensemble där hon medverkade som solist.
– Det gick inte att fortsätta, vi hade ungefär 180 föreställningar om året och var ute på turné i flera månader. Dagen efter att jag kommit hem från en turné där vi spelat ”Glada änkan” började Björn som landshövding.
– Så sista kvällen blev ett slags tack- och adjöföreställning, berättar hon.
Musik, och teater, har alltid haft en stor plats i hennes liv.
Så inte kunde väl du bara sluta att sjunga?– När "Glada änkan" var ute på turné, strax före flytten till Linköping, besökte operettensemblen även Östergötland. Efter det fick jag frågor om att komma och sjunga till olika ställen. Det ville jag gärna!
Helena träffade pianisten Otto Freudenthal och de två kom att göra över hundra framträdanden.
Helena var även konstnärlig ledare för flera små operettföreställningar där hon själv medverkade. Ensemblen bestod av fyra sångare, en pianist samt en landshövding, som med sin ovanligt starka röst var presentatör och programvärd. Han fick också några små repliker och det hände att han bjöd publiken på kaffe och bullar. Dessutom medverkade Mona Lundgren från Östgötateatern i några av föreställningarna. De spelades på slottets innergård, dessutom gav man sig ut på turnéer med totalt elva olika uppsättningar runt om i länet.
Man anar någon form av rekord i antalet ”landshövdingeår” då Björn fick förnyat förtroende. Tiden som landshövding varade i hela tretton år och fyra månader. 2009 lämnade paret Östergötland och flyttade tillbaka till sitt hus i Stockholm.
Banden till Östergötland blev emellertid inte brutna. I Ydre finns det gamla huset från 1750-talet som paret Eriksson köpte under ”landshövdingetiden” och som man ständigt återkommer till, sommar som vinter. Många vänner finns förstås också kvar.
– Och frissan!
Förändrades ditt liv mycket när ni flyttade in på slottet i Linköping?– Både ja och nej. Jag fick ju lämna operettensemblen, men hade tur att träffa Otto Freudenthal och kunde fortsätta med sången.
– Sedan tidigare hade jag varit van vid representation i och med Björns jobb, samt hans engagemang i olika organisationer, men nu blev det mer intensivt.
Helena berättar att hon ville vara delaktig så mycket som möjligt i sin nya roll och att hon såg många fördelar med att engagera sig i olika uppdrag.
– Jag fick lära mig nya saker, det var en allmänbildande tid.
Livet har även förändrats på ett annat sätt sedan flytten tillbaka till Stockholm.
– En tid senare drabbades jag av en muskelsjukdom med fruktansvärd värk och jag fick äta höga doser kortison. Numera har jag kunnat minska medicineringen.
Hon har ändå engagerat sig i en hel del styrelsearbete. Bland annat för synfrämjande forskning i "Stiftelsen kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd för synskadade" och i "Tyyne och Ivo Cramérs stiftelse", som bland annat delar ut stipendier till dansare.
Ett annat kärt engagemang är förstås de fyra barnbarnen!