"Jag kunde inte greppa att jag hade cancer"

Att leva med övergivenhetstrauma från tidig barndom och senare drabbas av bröstcancer är något Vadstenabon Anne Saari har fått erfara i livet. Idag jobbar hon som psykolog och driver eget företag sedan 1996. 

När Anne föddes var hennes mamma sjuk och hon placerades först på barnhem och sen i en fosterfamilj som hon själv beskriver som dysfunktionell. Anne berättar att hon fick ganska mycket stryk och att det var ett spänt tillstånd i familjen.

– De fick ta hand om en traumatiserad liten unge, en liten tjej som ibland fick vredesutbrott, var blyg och även väldigt rädd.

När Anne fyllde 16 år flyttade hon från fosterfamiljen och sysselsatte sig med en rad olika saker. Hon gick i lanthushållsskola och testade diverse jobb men hon visste vad hjärtat egentligen ville.

– Jag hade en dröm, en stark känsla att jag ville jobba som psykolog med fokus på människor och känslor. Jag ville förstå det mänskliga psyket och hur vi påverkas i olika relationer.

Anne utbildade sig följaktligen till psykolog på universitetet i Umeå.

– Jag tror att de flesta utbildar sig inom något som angår dem själva. Uppväxten gav förstås upphov till frågor som påverkade valet av yrke. Det fanns även en stark önskan om att hjälpa andra.

Efter sin utbildning fyllde hon på med olika typer av konstterapi. 

Nu är Anne Friskförklarad från sin bröstcancer.

Foto: Wilma Franzén

– Jag hittade kreativitet som ett redskap för att understödja människors utveckling. Eller ja, att komma närmare sig själv och sin sanna natur. Leken, konsten, drama, bild, allt sånt hjälper ju oss att komma närmre det som vi kanske inte vare sig kan eller ska sätta ord på, men som liksom är vår kärna. 

Det var under en bilresa från sin särbo Lasse som hon insåg att det var dags att lämna Borlänge och att Vadstena skulle bli hennes nya hem.

– Vi mellanlandade där en fin sommarkväll och jag kände att det var här jag ville bo. Bara tre månader senare, i december 2010 satte jag ner mina bopålar.

Tre år gick och Anne hade en vanlig vardag. När hon var 51 år fick hon en tid för mammografi, efter den blev hon kallad igen för fler prover. Bara någon vecka efter provtagningen fick hon en ny kallelse där hon blev ombedd att ta med sig en vän.

– Lasse, var inte här då så jag tog med mig en väninna. Jag minns att jag var jätteorolig i bilen. 

När Anne och hennes vän kallades in till läkaren levererades beskedet att hon drabbats av bröstcancer. Anne var i chock och i den stunden var hon glad att hennes vän var med och kunde ställa frågor.

– Sedan fick vi gå in i ett särskilt rum med en bröstsköterska och det var då det brast. Då kunde jag låta känslorna komma men jag kunde ändå inte greppa att jag hade cancer. 

Väl hemma efter beskedet var det dags att förbereda sig för operation och behandlingar med cellgifter, strålbehandling, injektioner och antihormontabletter.

– Bara det var väldigt svårt att ta till sig, det enda jag kunde relatera till var att jag skulle tappa håret och bli flintskallig. När det sedan hände första gången gav det mig en sån hissnande känsla i magen, jag drog loss en hel tuss och la vid tvättstället. Min katt började leka med tussarna och undrade vad det var för roligt och där stod jag själv med tårar i ögonen.

Första gången Anne började tappa sitt hår på grund av cellgifterna fick hon en hissnande känsla i magen, hennes katt började leka med hårtussarna och hon stod med tårar i ögonen.

Foto: Wilma Franzén

Anne förklarar att våren 2014 var som att leva i en dimma och att man inte kan föreställa sig hur trött man blir av cellgifter.  

– När jag låg i soffan kunde det kännas som att jag sjönk in och blev ett med den. Jag blev så otroligt långsam trög och trött. Jag fick väldigt ont i skelettet av det så det var mycket att brottas med.  

Inte nog med det så fick Anne biverkningar av medicinen och blev tvungen att operera bort både livmodern och äggstockarna. 

Nu är det cirka fyra år sen Anne blev friskförklarad och i februari debuterar hon som författare med en bok hon började skriva under sin cancerresa med namnet "Vad vill du mig, liv?".

Anne Saari började skriva sin bok under 2015 och nu debuterar hon som författare.

Foto: Wilma Franzén

– Kärnan i boken är lite åt det meditativa hållet, att kunna stanna kvar och bara vara med sina känslotillstånd och att vi då kommer närmare oss själva. 

Anne beskriver att hon hade en längtan att få skriva ur ett existentiellt perspektiv och hon tar avstamp i sin resa med cancern.

Hon rör sig i det livsnära, både genom egna anekdoter och olika reflektioner om livet. Målet har även varit att skriva utifrån ett allmänmänskligt perspektiv. Hon vill ge något som rätar ut frågetecken men också skapar nya frågor. 

– Egentligen får man inga exakta recept utan det är mer som en berättelse där jag reflekterar om livet.  

Anne Saari blev diagnotiserad med bröstcancer när hon var 51 år gammal.

Foto: Wilma Franzén