Året var 1941. 16-åriga Maj-Lis klev ut från porten på Djurgårdsgatan 24 i Linköping där hon bodde. Samtidigt kom 17-åriga Annemaj gående från sitt hem på Djurgårdsgatan 63. De hade aldrig sett varandra förut, men nu följdes de åt, började prata och kom på så sätt att inleda en livslång vänskap.

77 år har gått sedan den där dagen.

– Så många år, utbrister Annemaj, 94.

Artikelbild

| Maj-Lis Lifgren och Annemaj Mundt har en vänskap som hållit i sig. De har umgåtts regelbundet sedan 1941.

– Ja, men vart tar de vägen, undrar Maj-Lis, 93.

Vi ses hemma hos Annemaj Mundt som återigen bor på Djurgårdsgatan. Maj-Lis Lifgren har kommit med färdtjänst från äldreboendet i Kärna i Malmslätt.

Under alla år har de fortsatt att träffas och numera brukar det bli varannan vecka. Ibland hemma hos Annemaj, ibland hos Maj-Lis. Och så pratar de. Massor, för det finns mycket att prata om, både smått och stort.

Donald Trump till exempel, och här anar man en viss skepsis. De är också engagerade i bekymren på närmare håll med att få till en fungerande regering. På det problemet har vännerna en lösning.

Artikelbild

| Genom livets olika skeden har Annemaj och Maj-Lis alltid haft roligt i varandras sällskap.

– Jag har alltid tyckt att det är för många partier och nu är det ju förskräckligt, det räcker väl med ett par, säger Maj-Lis.

– Ja, det tycker jag med, säger Annemaj och bjuder på den hembakta äppelkakan.

Artikelbild

| Har man varit vänner i 77 år finns det så klart många minnen att återvända till.

De är påfallande överens om det mesta och hävdar att de inte har varit osams en enda gång under sin långa vänskap. Är det verkligen möjligt?

– Vi respekterar varandra åsikter. Vi har varit diplomater på det sättet. Man måste ha överseende. Det borde politikerna också ha, tycker Maj-Lis.

– Man behöver inte hetsa upp sig, alla har rätt att ha sin egen åsikt, säger Annemaj.

Som nyfödd fick hon namnet Anna Margareta och det är fortfarande vad folkbokföringen kallar henne. Men så länge hon minns har hon alltid varit Annemaj, det var hennes far som började säga det.

Maj-Lis har alltid hetat som hon heter.

När de träffades gick båda på Folkungaskolan men eftersom de gick i olika årskurser hade de aldrig lagt märke till varandra. Annemaj är född 1924 och Maj-Lis 1925 men bara ett halvår skiljer dem åt.

De hade samma intressen, dans framför allt, men också bio, kläder och pojkar. Pojkvänner hade ingen av dem då men det var ju inte så att det saknades unga män under beredskapstiden i en stad som Linköping med fyra regementen.

– Jag var först med fästman, jag var 17 år. Men det förändrade inte något för mig och Annemaj för han låg inkallad nästan jämt, berättar Maj-Lis.

De fortsatte ha en tät kontakt även som gifta. Maj-Lis fick två barn och Annemaj tre och även om det var lite skillnad i ålder så lekte barnen en del med varandra när mödrarna sågs.

– Och så hade vi ju våra symöten på den tiden, säjer Annemaj.

Hennes väninna lutar sig fram och understryker:

– Vi har alltid träffats!

Livet rullade på med familj och jobb. Annemaj började först arbeta på Kristidsstyrelsen med att dela ut koks och ved då oljan inte var tillgänglig under kriget, och kom senare till Lantbruksnämnden. Efter att ha varit hemma med barn i femton år arbetade hon lika länge som receptionist på Aspens servicehus.

Maj-Lis började som telefonist på Televerket och gick senare vidare till Stångåstaden, Ljungstedska skolan och Skolstyrelsen. Nu är båda pensionärer sedan länge och änkor sedan några år.

– Vi är så gamla så det är nästan inga andra kvar i vår ålder som vi känner, säger Annemaj. Men man får ju nya vänner. Och så har vi varandra.

Jag frågar vad de tycker särskilt mycket om hos den andra.

– Att hon är glad och pigg. Jag trivs i hennes sällskap, säger Annemaj.

– Och du är väldigt rejäl, det tycker jag om. Du står med båda fötterna på jorden, säger Maj-Lis.

När de ses hos Maj-Lis i Kärna tar Annemaj i regel bussen dit, medan Maj-Lis åker med färdtjänst när hon ska in till stan. Hon har svårt att gå numera och använder rollator.

– Skillnaden mellan oss är att hon är spänstig och jag mullig, säger Maj-Lis. Och det gör stor skillnad.

Båda håller ändå igång så gott det går. Maj-Lis med pensionärsgymnastik och Annemaj med qigong. De fortsätter givetvis också att träffa varandra regelbundet och när jag frågar om det är dags igen om två veckor säger Annemaj:

– Nej, vi tar det kanske redan nästa vecka.

– Ja, svarar Maj-Lis. Men du vet att det raskar mot jul nu och jag har så mycket på ”hemmet”. Häromdagen var det julpyssel. Och så var jag nyligen på utflykt hos mitt barnbarn Malin och pysslade och fikade. Så vi får planera.