Han är född i Granfall, precis vid sockengränsen mellan Väst-ra Ny och Godegård. När han var bara tre veckor gammal flyttade föräldrarna David och Hilma med sina barn till Degerön där det fanns ett nytt sågverk och Ivars far, som var cirkelsågare, fick arbete. Huset finns fortfarande kvar och ligger inte långt från gamla Folkets hus.
Ivar gick alla sina sex skolår i Frälesrödja i Degerön. Även det huset finns kvar men det är länge sedan det var skola.
På den tiden fick barnen börja arbeta tidigt, på sommarloven vill säga. Som sjuåring följde Ivar med sin mor och plockade rovor.
-- Bönderna odlade mycket rovor. Man fick ett halvt öre (!) för en famn. Det var 180-190 centim eter. Far var så ärlig att han deklarerade min inkomst, så jag betalade skatt. Men jag fick inte behålla de pengar jag tjänade utan de gick till familjens hushåll.
Som 12-åring fick Ivar anställning på det dåvarande sågverket på Bona.
-- Man fick gå genom skogen dit. Varannan vecka jobbade jag från klockan sex på morgonen till sex på kvällen, varannan från sex på kvällen till sex på morgonen. Så var det bara.
Ivar lärde sig spela dragspel som 14-åring. Det gjorde honom populär bland traktens ungdomar och han fick ofta spela till dans.
-- Det dansades mycket i Godegård, säger han leende. Ibland samlades ungdomar i en vägkorsning och dansade där.
Ett kärt minne av den tiden är hans första spel, ett fint gammalt Magdeburgerspel, som han har fått värderat av en expert.
Numera kan Ivar inte spela själv på grund av värk i vänster hand. Men spelet pryder sin plats i vardagsrummet.
-- Jag tycker om dragspelsmusik, säger han. Men popmusik som de spelar nu, det gillar jag inte. Är det musik förresten?
1925 fick Ivar arbete på Qvarnshammars jernbruk och där blev han med tiden trotjänare.
-- Jag kom att arbeta med alla slags jobb och började som spikpojke. Så småningom blev jag smed och det trivdes jag kanske allra bäst med. Samtidigt jobbade jag som reparatör.
En dag mötte Ivar sin blivande svärfar, verkmästaren Gustav Bengtsson, på verkstadsgolvet. Han hejdade Ivar och sade:
-- Jag har tänkt att jag skulle få dig till måg.
-- Och så blev det också, konstaterar Ivar.
Han hade redan lagt märke till den söta och glada Dorry, som var en av verkmästarens tre döttrar. Dorry och Ivar gifte sig 1934 och flyttade in i ett nybyggt hus. Där blev de grannar med Dorrys mor, som hade blivit änka samma år.
Det var en viss rangskillnad bland de anställda på bruket och att vara verkmästare var att vara en av cheferna. Ivar minns sin svärfar som brukets allt i allo, en person som alla såg upp till.
Han blev så småningom själv verkmästare. Jämsides med arbetet var han också fackligt engagerad.
-- Jag var fackordförande på bruket i några år innan jag blev verkmästare och då var jag metallare. I samband med att jag blev fackligt aktiv fick jag gå en kurs på Brunnsviks folkhögskola och läsa fackföreningskunskap bland annat. Det var en 14-dagarskurs och egentligen den enda skolutbildning jag hade.
Han kan inte påminna sig att det förekom några svåra problem på arbetsplatsen under hans år som fackordförande.
-- Alla som jobbade i valsverket hade samma lön och behövdes det kunde man byta arbetsplats, eftersom man kunde var-andras jobb.
Sedan han hade blivit befordrad bytte han fack och gick över till TCO (Tjänstemännens centralorganisation).
-- När jag började jobba i valsverket förekom mycket arbete för hand, men senare blev verket helautomatiserat. Det var då Sveriges modernaste valsverk och tillverkade mera (armeringsjärn) per dag än något annat järnverk i Sverige. Under en period jobbade vi i tre skift.
Som mest hade Ovarnshammar 70 anställda, varav 7 i valsverket (efter automatiseringen), reparatörer och chaufförer.
Ivar trivdes bra under alla år och när han skulle gå i pension som 65-åring sade den dåvarande chefen Gert Hedegård nej.
-- Du får inte sluta, du måste vara kvar. Du behöver inte göra nånting bara du är här!
-- Men, säger Ivar, det är klart att man jobbade.
Hans trohet mot företaget fick sin belöning. På väggen i vardagsrummet hänger beviset - Kungliga patriotiska sällskapets guldmedalj för lång och trogen tjänst.
1984 tyckte han i alla fall att det var dags att sluta. Samma år lades järnverket ner.
De närmaste åren bodde makarna Sand kvar i Degerön. Ivar ägnade sig åt sin egen snickeriverkstad, eftersom det alltid har roat honom att snickra. En fin modell av järnverket är ett exempel på hans intresse.
1990 flyttade Ivar och Dorry till Karolinens äldreboende i Nykyrka. Efter tre år där avled Dorry och sedan dess är Ivar ensam. Han saknar sin fru, och har bara ljusa minnen av deras många år tillsammans. Deras son Leif bor i Motala och han jobbade tidigare i samma bransch som sin far.
Ivar trivs bra i sin tvårummare på Karolinervägen och han är glad och tacksam för den hjälp han får genom hemtjänsten.
Han är lite värkbruten och går med rullator, men tar sig utan problem till matsalen på Karolinen. Hörseln sviker delvis, men det går bra att pratas vid ändå.
Dessutom har han en god granne som hjälper honom och som han umgås med.
-- Jag trivs bra, även om det blir lite ensamt ibland, säger han.
Födelsedagen är inte mycket att orda om. Men lite firande blir det nog.
-- Kom igen när jag fyller 100 år, säger han och skrattar.