Corren besökte Ingegerd inför hennes 80-årsdag 1997. Då berättade hon om sitt kommande projekt, en bok om Västerås läroverksteater. Nu har fem år gått, någon bok blir det inte men väl annan dokumentation.
-- Hur ska man kunna skriva en bok när man är nästan blind? säger denna i orden kraftfulla kvinna.
Nej, den tanken har hon inte längre men hennes tid är ändå fylld med alla gamla teaterminnen. Alla de föreställningar hon satt upp, under fyrtio år som konstnärlig ledare på Västerås läroverksteater, blir ett framtida dokument över det som varit.
Hon har sparat alla sin anteckningar, skisser på kostymer och kulisser, rollbesättningar och alla de nedtecknade tankarna inför, under och efter varje uppsättning. Tillsammans med fotografier från de olika föreställningarna blir det nu minnespärmar.
-- Inga Lewenhaupt på Drottningholms teatermuseum blev lycklig när hon förstod vad jag hade sparat. Det finns tydligen inte så mycket liknande, säger Ingegerd och sveper med armarna ut över arbetsbordet där pärmar ligger i drivor.
Hon talar gärna med händer och armar, Ingegerd Aschan. Skådespeleriet har format henne men nu har åren satt stopp för yviga rörelser med övriga kroppen. Benen trilskas, rollatorn är en nödvändig vän.
Lyckan lyser tydligt när hon berättar om tiderna förr och glädjen över att hennes arbete ska kommas ihåg är också stor. En gång i veckan får hon hjälp med att skapa sina pärmar, en hjälp hon knappast skulle klara sig utan.
-- En flicka, en himla trevlig människa förresten, som heter Elisabet, ja hon är nog lite över fyrtio år kanske.
Den ovärderliga hjälpen består i att hon kan läsa Ingegerds anteckningar från förr och att hon dessutom har en vacker handstil och också använder sig av dator.
Albumen som vuxit fram under de två kvinnornas händer liknar väl skötta familjealbum. Ett eller ett par fotografier på varje sida med välskrivna berättelser om bilderna. Där finns också instruktioner och allt annat som Ingegerd använde sig av, numera prydligt textat eller maskinskrivet.
Det märks att hon inte är riktigt vän med sitt åldrande jag, eller i alla fall inte med kroppen. Det är irriterande när minnet sviker men främst tycks det besvärligt att inte kunna klara sig nu som förr.
Hon har själv svårt att ta sig uppför trappan till den stora salen som ryms där. Här på gården finns en helig brunn, eller som Ingegerd säger "en trefaldighetens källa". I gamla tider kom man hit för att dricka brunn och då samlades man i den vackra gamla salen en våning upp.
-- Nu tar jag mig inte till brunnen, men visst, tidigare gjorde jag det. Vattnet är så järnhaltigt att det är alldeles brandgult!
Vi talar vidare om hennes teaterminnen. Tanken är att alla pärmarna ska vara klara under våren. Ingegerd hoppar lite mellan tankarna, från Drottningens juvelsmycke kommer vi till den mänskliga hjärnan.
-- Vet du att människan är mest intelligent mellan 15 och 21 år? Tja, kanske till 25 då. Efter det tillbakabildas alla hjärncellerna och vi växer av erfarenhet i stället.
Vackert uttryckt, inte sant? Nu räcker knappast erfarenheten en gång, förklarar hon. Sedan sommaren har Ingegerd haft fyra små infarkter som orsakat en del bekymmer. Varje morgon kommer hemtjänsten och hjälper henne klä sig, men så mycket mer blir det inte.
-- De har så bråttom, stackarna.
I dag, på självaste Valentindagen, kanske det kommer fler besök. I dag fyller Ingegerd sina 85 år, men som hon säger "skriv att jag orkar inte ha någon stor mottagning, men den som kommer, kommer."
När vi lämnar Ingegerd Aschan är hon försjunken i sina teaterpärmar. Mycket är kvar att göra och ibland går tiden alltför fort.