Min mamma drabbades av en frontotemporal demens. En galopperande omänsklig sjukdom som förvandlade henne till en helt annan person. De sista åren tillbringade hon på ett demensboende, ett boende där personalen gjorde sitt yttersta för att göra varje dag dräglig. Det kan inträffa mycket tokigheter på ett sådant hem. Som när mamma spolade ner en pizza i toaletten för att hon inte längre visste vad en pizza var för något, än mindre mindes hon att hon faktiskt älskade pizza. Det slutade med tvärstopp och översvämning.
Mamma knöt an till några ur personalen. När de kom in sjöng och skrattade hon. Andra ogillade hon starkt, då hötte hon med näven om de försökte närma sig. Personalen slet hårt för att göra sitt bästa med ett till synes ganska hopplöst uppdrag. Det fyllde mig med tacksamhet.