Att bli gammal Àr att inte lÀngre passa in

Med Älderdomen försÀmras sinnen och förmÄgor.

Syn och hörsel försÀmras med Äldern, konstaterar insÀndarskribenten.

Syn och hörsel försÀmras med Äldern, konstaterar insÀndarskribenten.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

InsÀndare2020-02-25 05:00
Det hĂ€r Ă€r en insĂ€ndare. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

FörsĂ€mringen sker ofta sakta och smygande, men ibland innebĂ€r försĂ€mringarna att man inte lĂ€ngre passar in i ”samhĂ€llet”. Detta samhĂ€lle som samtidigt anser sig ta vĂ€l hand om sina gamla. Aldrig förr har vĂ„rden av gamla fĂ„tt sĂ„ stor del av ”nationalinkomsten” som nu.

Aldrig förr har sÄ mÄnga nya hjÀlpmedel konstruerats och producerats till hjÀlp Ät oss gamla. Varför inte bara tacka, tiga och ta emot?

Lite kort om vad teknikutvecklingen betytt. Syn och hörsel försÀmras med Äldern. Starroperationer har gett mÄnga flera Ärs förlÀngning till mÄttlig kostnad. Hörapparater har förlÀngt uppfattbarheten av tal med mÄnga Är för mÄnga till lÄg kostnad.

Till dessa försĂ€mringar vill jag ta upp en tredje – ökad lĂ„ngsamhet.

Det första man mÀrker Àr att namn försvinner, just nÀr man skall sÀga det. En kort stund senare Àr det tillbaka igen. Retfullt för mig och ibland till nöje för omgivningen. Personnamn Àr det som först brukar drabbas. Sedan följer namn pÄ till exempel stÀder och lÀnder. Mycket retfullt för mig, men ofta till omvÀrldens förnöjelse. Nu börjar mÀnniskovÀrdet komma i klÀm.

En allvarligare konsekvens Àr dock att lÄngsamheten direkt hindrar mig. För att överföra pengar via datorn mÄste jag slÄ en kod pÄ 8 siffror i en av banken erhÄllen kodbox. Men jag kan inte lÀngre hÄlla 8 siffror i huvudet utan försöker lÀsa och trycka fyra i taget. Men dÄ överskrider jag maxtiden, som Àr satt efter vad yngre klarar av. Efter tre misslyckade försök stÀngs kortet och jag mÄste skaffa ett nytt. En omstÀndlig och tidsödande procedur.

Ett annat exempel Ă€r mĂ„nga portlĂ„s. De aktiveras med en bricka och sedan slĂ„s koden pĂ„ en knappsats. En dag blev jag överraskad av att det inte fungerade. En granne visade att hans kod fungerade. BĂ„da höll upp brickan, stoppade ner den i fickan och slog koden. Det gick för sakta för mig. Lösningen var att hantera brickan med vĂ€nster hand sĂ„ att höger kunde starta knapptryckandet utan paus. Det fungerar fortfarande – men hur lĂ€nge? Jag blir ju allt Ă€ldre.

Andra exempel Ă€r tv och radio. Jag hinner numera aldrig lĂ€sa texten pĂ„ tv. Den slĂ€cks för fort för mig. Vad – och vem hos tv bestĂ€mmer lĂ€mplig texttid? De bryr sig uppenbarligen inte om den stora kundkrets av Ă€ldre, som vill se pĂ„ tv, och betalar för det. PĂ„ tv har Ă€ven ett nytt oskick tillkommit. MĂ„nga program tillförs ”musik” som sĂ€llan har med innehĂ„llet att göra. För mĂ„nga gamla minskar bara uppfattbarheten av programmet.

Radion visar ocksĂ„ att mĂ„nga gamla inte lĂ€ngre rĂ€knas. Otydligt tal och ”kulsprutepratande” tillĂ€mpas av allt fler journalister. 

Vill samhÀllet stÀnga mig ute efter alla Är?

UtslÀngd