Insändare: Att bli gammal är att inte längre passa in

Försämringen sker ofta sakta och smygande, men ibland innebär försämringarna att man inte längre passar in i ”samhället”. Detta samhälle som samtidigt anser sig ta väl hand om sina gamla. Aldrig förr har vården av gamla fått så stor del av ”nationalinkomsten” som nu.

Aldrig förr har så många nya hjälpmedel konstruerats och producerats till hjälp åt oss gamla. Varför inte bara tacka, tiga och ta emot?

Lite kort om vad teknikutvecklingen betytt. Syn och hörsel försämras med åldern. Starroperationer har gett många flera års förlängning till måttlig kostnad. Hörapparater har förlängt uppfattbarheten av tal med många år för många till låg kostnad.

Till dessa försämringar vill jag ta upp en tredje – ökad långsamhet.

Det första man märker är att namn försvinner, just när man skall säga det. En kort stund senare är det tillbaka igen. Retfullt för mig och ibland till nöje för omgivningen. Personnamn är det som först brukar drabbas. Sedan följer namn på till exempel städer och länder. Mycket retfullt för mig, men ofta till omvärldens förnöjelse. Nu börjar människovärdet komma i kläm.

En allvarligare konsekvens är dock att långsamheten direkt hindrar mig. För att överföra pengar via datorn måste jag slå en kod på 8 siffror i en av banken erhållen kodbox. Men jag kan inte längre hålla 8 siffror i huvudet utan försöker läsa och trycka fyra i taget. Men då överskrider jag maxtiden, som är satt efter vad yngre klarar av. Efter tre misslyckade försök stängs kortet och jag måste skaffa ett nytt. En omständlig och tidsödande procedur.

Ett annat exempel är många portlås. De aktiveras med en bricka och sedan slås koden på en knappsats. En dag blev jag överraskad av att det inte fungerade. En granne visade att hans kod fungerade. Båda höll upp brickan, stoppade ner den i fickan och slog koden. Det gick för sakta för mig. Lösningen var att hantera brickan med vänster hand så att höger kunde starta knapptryckandet utan paus. Det fungerar fortfarande – men hur länge? Jag blir ju allt äldre.

Andra exempel är tv och radio. Jag hinner numera aldrig läsa texten på tv. Den släcks för fort för mig. Vad – och vem hos tv bestämmer lämplig texttid? De bryr sig uppenbarligen inte om den stora kundkrets av äldre, som vill se på tv, och betalar för det. På tv har även ett nytt oskick tillkommit. Många program tillförs ”musik” som sällan har med innehållet att göra. För många gamla minskar bara uppfattbarheten av programmet.

Radion visar också att många gamla inte längre räknas. Otydligt tal och ”kulsprutepratande” tillämpas av allt fler journalister. 

Vill samhället stänga mig ute efter alla år?

Utslängd