Jag tänker naturligtvis på Hjalmar Svenfelt som ledde Cloetta 1926–65 och byggde upp en ”chokladstad” på jungfrulig mark, med bland annat goda bostäder, daghem, parker, skulpturer och fritidsanläggningar. Av sitt ägande i Cloetta skapade Hjalmar Svenfelt en familjestiftelse som ska se till att företaget drivs till ”båtnad för alla dem som i företaget arbeta”.
Svensk historia är full av företagare som har tagit ett stort samhällsansvar. Från 1600-talet fram till början av 1900 fanns landets mest utvecklade välfärdsinstitutioner på järnbruk runt om i landet. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 var det ofta entreprenörer – inte minst kvinnor – som tog initiativ till nya verksamheter inom vård, omsorg och utbildning.
Men under efterkrigstiden blev svenska entreprenörer mindre synliga i rollen som samhälleliga stöttepelare. Idag ser vi en återkomst av denna typ av individer som historiskt tagit ett samhällsansvar som gått långt utöver företagarrollen.
Sedan 1990-talet har flera politiska reformer genomförts som har förbättrat villkoren för privata entreprenörer inom välfärdssektorn. Idag är de privata inslagen betydande inom förskolan (20 procent), grundskolan (15), gymnasieskolan (26), primärvården (35), hemtjänsten (18) och den personliga assistansen (76).
Den svenska välfärdsmodellen ställs också mot samhällsproblem där offentliga insatser av allt fler bedöms som otillräckliga. För miljö och klimat, utanförskap eller den demografiska utvecklingen kan vi förvänta oss att entreprenörer blir alltmer synliga i rollen att utveckla välfärden.
För att uppmuntra fler att göra insatser à la Hjalmar Svenfelt kan noteras att institutionella förhållanden som skattelagstiftningen påverkar förmögenhetsbildningen och viljan att donera eller testamentera tillgångar till allmännyttiga ändamål. Frånvaron av avdragsrätt för gåvor har verkat avhållande då det gäller andra former av donationer.
Under senare år har uppmärksamheten ökat kring företagares donationer. Dels har en faktisk ökning troligen skett till följd av förmögenheter som skapats under senare decenniers omstruktureringar i ekonomin. Dels har donationer blivit mer socialt accepterade, kanske beroende på en mer positiv inställning till framgångsrika entreprenörer och på att de offentliga anslagen inte längre uppfattas som outtömliga ymnighetshorn.
Låt oss återuppta en gammal tradition och låta 2000-talet bli än mer av en renässans för entreprenöriellt välfärdsbygge i Sverige!
Anders Johnson, näringslivshistoriker