I en artikel den 28 augusti i Corren säger vår kyrkoherde Fredrik Lennman att ”jag har inte dåligt samvete”. Mycket intressant uttalande då han är en av styrelseledamöterna i det bolag som nu begärt sig i konkurs. Just ordet samvete är intressant och betyder ”förmågan att avgöra vad som är rätt eller fel”.
Många har synpunkter på vad som hänt och varför kyrkan går in och konkurrerar på den privata marknaden. Det som varit intressant för mig är sammanblandningen mellan kyrkliga organ och aktiebolagslagen. Här tror jag att ledamöter som ingår i holdingbolag och dotterbolag och som dessutom återfinns i kyrkofullmäktige inte varit fullt medvetna om det helt annorlunda ansvar det innebär att påta sig ett uppdrag som styrs av aktiebolagslagen.
Det som nu är intressant är vilka ägardirektiv som kyrkofullmäktige har gett sina bolag att arbeta efter. Det är enligt min mening två helt skilda saker att vara exempelvis kyrkofullmäktige och att vara ledamot i en bolagsstyrelse. I fullmäktige är du vald för ett visst parti eller intresseorgan medan om du blir föreslagen till en bolagsstyrelse är förutsättningarna helt annorlunda. Nu gäller aktiebolagslagen och detta är något helt annat.
I en bolagsstyrelse är du inte längre fullt ut partirepresentant utan nu ingår du i en av kyrkofullmäktiges gemensamt vald grupp att driva och förvalta ägarens bolag, och i detta fallet med Wienerbageriet gick det dåligt och slutade i konkurs.
Det är nu det börjar bli fundersamt. Ansvaret för bolaget och dess konkurs vilar på bolagsstyrelsen kollektivt, och det framstår mycket konstigt när en ledamot nu går ut och säger sig inte ha dåligt samvete. Om alla styrelseledamöterna gör på det sättet, vem är då ansvarig för bolaget och konkursen? Det här är ett bra exempel på hur det kan gå om man inte vet skillnaden mellan olika företagsformer.
Sten-Åke Andersson