Bakom plexiglaset växer klumpen i magen...

Jag sitter bakom ett plexiglas på en av Linköpings stora matbutiker. Jag som inte kan jobba hemifrån. Jag som i mitt yrke räknas som en ”samhällsviktig” funktion.

"Jag önskar att som vanligt med glädje kunna möta din blick, du härliga trevliga stamkund."

"Jag önskar att som vanligt med glädje kunna möta din blick, du härliga trevliga stamkund."

Foto: Hasse Holmberg/TT

Insändare2020-04-20 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag sitter här för att ni ska kunna få handla det ni behöver, från tidig morgon till sena kvällar. Allt för er skull. 
Jag lyssnar, läser och tar in all information jag kan från myndigheter och styrande politiker, från professorer och läkare, från vårdpersonal och sakkunniga. Jag gör vad jag kan för att skydda mig själv och er kunder. 

Jag sitter här med en stor klump i magen. Den kallas rädsla. En rädsla som är svår att beskriva. Jag som är frisk, är i ”medelåldern” och har småbarn behöver inte vara rädd tänker ni kanske. Ändå får jag dagligen höra medkännande ord från flera kunder, från er som ser vår utsatta situation och är tacksamma.

Men klumpen i magen kommer inte på grund av rädslan att själv bli sjuk. Jag sitter här och önskar att som vanligt med glädje kunna möta din blick, du härliga trevliga stamkund, du 70-plussare som glatt brukar handla här, men det är svårt. Nu är det med ett konstgjort leende som jag möter din blick bakom plexiglaset. 

Jag önskar att du såg hur just ditt ignorerande av riktlinjer kan drabba dem i vården. Att det inte handlar om att just du inte är rädd, för det är inte bara ditt liv du påverkar genom din handling. Jag ställer mig frågan varför så många väljer att inte följa statsministerns vädjan om solidaritet, Anders Tegnells tydliga ord om att ni inte ska besöka butiker och apotek eller kungens tydliga tal till folket om att vara rädda om varandra. Om intensivvårdsplatserna tar slut så måste våra läkare välja bort någon. Ska det behöva ske? 

Nu är rätt tid att våga be om hjälp. Jag kan lova att det finns personer i din närhet som skulle ställa upp. Jag sitter här bakom plexiglaset med min klump i magen som bara växer och växer och längtar efter att vakna upp till en bättre värld. 
Kassörskan bakom plexiglaset