Det sägs att när man är ute i trafiken – såväl cyklist som bilförare – ska man vara närvarande och uppmärksam på sina medtrafikanter, medmänniskor runt omkring samt eventuella faror eller hinder som kan uppstå längs vägen.
Trots det ser jag ofta bilförare sittandes med mobilen medan de kör. En av dem var några centimeter från att köra på mig (cyklist) häromdagen. Det var tidig eftermiddag och ljust ute, men jag hade ändå reflexer på hjälmen och cykellyse på.
Jag fick förarens uppmärksamhet – han satt med blicken i telefonen – genom att jag blev rädd och skrek när hans bil kom rakt emot mig. Vad hade hänt om jag inte skrikit? Eller om jag fått sådan panik att jag fryst fast? Och hade du, kära bilförare, verkligen velat ha den smällen på ditt samvete? Att du i några sekunder eller minuter tittade ner i telefonen och då kört på en medmänniska, en dotter, en syster, en vän, en mamma, en partner ... Allt för att du valde att ta upp mobilen i stället för att låta det vänta eller svänga in någonstans och stanna. Är mobilen verkligen livet? Är mobilen så pass viktig att man tar risker med sina medmänniskor?
Nu gick det ju bra denna gång, men jag önskar verkligen att man – i alla fall i trafiken – kan släppa telefonen medan man kör mellan punkt A och punkt B.