Jag är inte så ung längre. Det är inte alla förunnat. Man blir lite tröttare, lite långsammare. Får ont i knät ibland. Får ont i ryggen ibland. Ont i fingrarna av att bära matkassen. En sten i skon ibland. Behöver hämta andan, vänta ut yrseln. Eller bara stanna upp en stund och se sig omkring. Kanske småprata med en bekant eller till och med en obekant. Sitta en stund. På en bänk. På väg från affären. På promenaden. Utomhus.
I det socioekonomiska utsatta området där jag bor är det ont om sittplatser. Det kommunägda bostadsbolaget har plockat bort bänkar under de sju år jag bott här. Det lär finnas en bänkansvarig tjänsteman, enligt en granne. Den bänkansvarige säger nej till bänkar i vårt lilla centrum med motiveringen att ”det blir så mycket häng”. Underförstått att högljudda yviga tonåringar, gärna med huvtröjor, flockas. Det anses antagligen störande. Är det möjligen en trygghetsskapande åtgärd att då ta bort bänkarna? En annan tjänsteman menar att man inte vet var vi vill ha bänkar. Därför blir det heller inga. Nähä.
Bostadsbolaget har många fina dokument som finns att läsa på hemsidan. Social hållbarhet är ett återkommande begrepp. Lär vara särskilt viktigt i mitt område där man också satsar på stadsdelsutveckling med ord som trygghet, relationer, trivsel, gemenskap, delaktighet, trygghetsvärdar. Det låter väl bra.
Vi som inte är så unga längre, säkert också de yviga och högljudda, skulle kanske kunna bidra lite till den Sociala Hållbarheten. Till att börja med skulle vi uppskatta bänkar lite här och där.