I en debattartikel den 16 mars skriver Bengt Horn om hur höftfrakturer i västra länsdelen offras för att rädda verksamheten vid US i Linköping. Åter ett tänkvärt inlägg när det gäller vårdplaneringen i länet.
Det som ofta även glöms bort är just detta med kontinuiteten i vårdkontakten läkare–patient. I det aktuella fallet blir konsekvensen att den opererande läkaren aldrig ser sin patient efter operationen. På detta kan man lägga två aspekter: Det känns otryggt för patienten att inte träffa samma läkare, och det för läkaren så betydelsefulla i att följa sin patient efter operationen, försvinner.
Att arbeta som läkare innebär ett ständigt lärande. När jag en gång för många år sedan var verksam som underläkare på ortopedkliniken under professor Olof Lindahls ledning, inpräntades just detta hos oss. Det är nödvändigt men även lärorikt att följa läkning och rehabilitering genom återbesök av patienter som man opererat. Det är inget man kan prioritera bort i mottagningsköerna. En felaktig operationsmetodik kan på så sätt omedelbart identifieras. Men rutinmässiga operationer utan uppföljning kan ge komplikationer, även om det ser bra ut på vårdplanerarnas skrivbord.
Vi är dessutom många som fortfarande väntar på ett adekvat svar från ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden, Kaisa Karro (S), på de tydliga frågor som ställdes i min debattartikel den 23 februari i samband med nedläggningen av Helsa Specialistvård och konsekvenserna av detta!
Arend Wallenquist