När rektorer och höga chefer försöker hindra anställda från att prata med media – eller till och med letar efter den som redan gjort det – väcks frågor om hur långt från öppenhet och ansvarstagande vi har hamnat.
I flera kommuner ser vi chefer som agerar som om de drev ett privat företag, där negativa siffror sopas under mattan och kritik ses som ett hot snarare än en möjlighet till förbättring. Resultatet? Kompetenta medarbetare trycks undan till förmån för ja-sägare och de som är bättre på att göra snygga presentationer än att faktiskt utveckla verksamheten.
Hur har vi hamnat här? Är det politiken som ställer orimliga krav, eller är det chefernas egen osäkerhet som gör att de inte tål rimliga följdfrågor? Är det kommunchefen som sätter tonen, eller bristen på förmåga att få välbetalda toppchefer att följa uppsatta mål? Kanske är det ett tecken i tiden – där självbild och yta väger tyngre än ansvar och innehåll.
Men borde vi inte kunna förvänta oss mer av personer med höga löner och stort ansvar för både anställda och medborgare? Om en tonåring klagar på att det är jobbigt att testas i skolan, säger vi ofta: "Har du pluggat så är det inget problem." Samma borde gälla för chefer – om verksamheten följer lagen och gör sitt bästa, finns det inget att frukta från insyn eller granskning.
Att vara ärlig med hur det faktiskt går i en verksamhet är inte ett hot – det är en förutsättning för förbättring. Och att jag som skriver detta behöver vara anonym säger kanske mer än något annat om tillståndet i våra kommuner.