Min fru och jag cyklade Halvvättern på tandemcykel nio gånger mellan 2007 och 2015. De första åren var det verkligen ett motionslopp med gemytlig stämning där man åkte och pratade med varandra. Med tiden blev det mer och mer en tävling på blodigt allvar. Framför allt en träning inför Vätternrundan. De stora klungorna på 50–60 cyklister med kläderna fulla av märken blev fler och fler. De startade alltid senare och kom ifatt oss amatörer efter Omberg. Och där gick det undan minsann och utan hänsyn till att de som de körde om inte var lika fantastiskt duktiga.
Man hörde dem komma som ett högt brus och sedan vrålade de "Höger, höger, höger!" och susade sedan förbi med absolut max en decimeters marginal. Råkade man vara för sen med att gå ut till höger brakade en del förbi även på insidan också. Hade vi vinglat till det minsta hade det blivit ett stort plockepinn. Flera andra amatörer tyckte det var lika läskigt. De sista två åren var det riktigt nära flera gånger så vi beslöt oss för att inte riskera livet mera.
Detta berör kanske inte den dagliga trafiksituationen men belyser ändå lite av vad som kan hända när tävlingsdjävulen tar tag i huvudet och att jag då, utan hänsyn, ska fram till varje pris.