Som republikan möts man ofta av åsikten att det inte spelar någon roll om man har monarki eller republik – det är ju bra som det är. Denna passiva attityd avslöjar okunskap om vårt statsskick.
I regeringsformen 1974 (1 kap §1) står att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Längre fram (§5) heter det också att ”Konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef”. Genom arvsmonarkin kommer automatisk sittande kung eller drottning att inta rollen som vår statschef, vare sig personen ifråga är lämplig eller ej för detta viktiga uppdrag.
Denna underliga konstruktion har därmed reducerat statschefens roll till en meningslös halvmesyr, detta i synnerhet som kungen inte skall uttala sig i politiska frågor. Historien visar på kungar, som är och har varit direkt olämpliga som statschef – olämpliga uttalanden eller direkt ointresse för det de under sin livstid skall representera – nämligen nationen Sverige.
En av Sveriges viktigaste befattningar är alltså blockerad för övriga svenska medborgare av en dynasti som genom arv och plikt påtvingats posten som statschef. Den kungliga glansen och ståten väcker möjligen nyfikenhet men ingen större respekt, särskilt inte i utlandet. Det är snarare med ett överseende löjets skimmer som man får konstatera att befattningen som statschef ockuperas av ambulerande utställningsföremål.
”Svear äga konung taka och konung vraka” hette det förr. Denna rättighet försvann 1544 när arvsmonarkin tvingades fram. I dag bör det i stället formuleras med ”Svenskar skall ha rätt att välja eller avskeda sin statschef”. Därmed inför vi verklig demokrati och kommer att vinna respekt runt om i världen. Att ha kungligheter som statschef utgör mest en ”propp i röret”, det vill säga hindrar dugliga, ansvarsfulla och kunniga personer som kan föra Sveriges talan och som respekteras för det.
Det finns många svenskar som skulle kunna fylla rollen som statschef. Ingen nämnd och ingen glömd. Det borde vara upp till svenska folket att genom val utse dessa.