Hälften av sommarlovet har gått – den tid då vi unga ska få vila, andas och bara vara. Men för många av oss tar prestationsångesten inte paus, inte ens efter sommaravslutningen. Jag är inte ensam. Jag, och många andra, har behövt ångestdämpande medicin för att orka. Betygshetsen måste tas på allvar. Den skapar inte motivation – den skapar rädsla, ohälsa och utmattning. Ju mer vi pressas att prestera, desto mindre lär vi oss. Vi förväntas bli starkare – men bryts ner, prov för prov. Vi ska visa tacksamhet – men kraschar tyst.
När vi formas efter betygens mall tappar vi bort oss. Vem är jag, om jag inte presterar bra? Är jag älskvärd även utan toppresultat? Ingenting känns tillräckligt längre. Vi jagar nästa ”bra jobbat” som om vårt värde satt i det.
Rädslan för att misslyckas växer. Vi vågar inte prova eller chansa – tänk om vi faller? Skräcken för att misslyckas är större än drivet att lära. Det här är inte ”positiv stress” eller lite ”pirr inför betyg”. Det är verklighet: sömnlösa nätter med hjärtklappning, ångestattacker på skoltoan och tårar när vi inte har något kvar att ge.
Att sänka kraven i skolan handlar inte om att dalta – det handlar om att hindra att unga kraschar innan studenten. Vi behöver en skola som bygger människor, inte maskiner. Hur starkt blir ett samhälle där många redan är på väg att gå sönder?
Jag själv lever med prestationsångest. Jag tvingades frånvaroanmäla mig när pressen blev för tung. Jag hade ingenting kvar – varken i eller utanför klassrummet. Jag har sett hur andra stannar hemma för att orka, hur pressen får oss att dra oss undan och tappa hoppet.
Vi hör att vi ska vara tacksamma för utbildningen vi får – och det är jag. Men tänk er att gå till ett jobb där varje dag känns som en prövning, där varje handling granskas och varje misstag känns som att hela världen rasar. Skulle ni kunna känna tacksamhet när hjärtat bankar och oron aldrig släpper?
Nu krävs riktiga satsningar på elevhälsan. Psykisk hälsa måste prioriteras framför fler uppgifter och krav. Skolpersonal måste våga prata om det här. Och ni föräldrar – era ord är röster vi bär med oss. Påminn oss om att vi är mer än bokstaven högst upp på provet.
Det är dags att beslutsfattare tar ungas mående på lika stort allvar som våra betyg.
Om vi kraschar som ungdomar – hur ska vi då kunna bygga ett starkt samhälle som vuxna? Ett samhälle byggt på unga som knäcks – är det verkligen ett samhälle att vara stolt över?
Prestationsångesten tar inte sommarlov. Lyssnar ni? Innan fler tystnar av pressen?