Svar på nyhetsartikeln "Vi ska inte ha bättre och sämre grupper" (6/10):
Jag läste Corren och var nära att sätta kaffet i halsen. Vad är det för märkligt uttalande som kommer från en av kommunens rektorer?
”Vi ska inte ha bättre och sämre grupper i skolan”, säger han. Enligt mig kommer elever alltid att ha olika förutsättningar att lära och framför allt ha olika intresseinriktningar och talanger.
Vad är det för fel på att vilja fördjupa sig i ett av sina intresseområden, nämligen NO?
Jag är säker på att diskussionen inte skulle bli lika laddad om det handlade om praktiska kunskaper, som till exempel i träslöjd. Några elever vill göra en pall, andra vill snickra en byrå. Skulle det inte vara rimligt att tillmötesgå? Jag är övertygad om att lärandet inte skulle bli optimalt om de skulle lära varandra. Den som ville göra en pall skulle kanske känna sig dum eftersom det skulle vara svårt för den elev som vill göra en byrå att möta sin klasskamrat i dennes förståelse eftersom den inte är densamma för kamraten.
Jag har trott att det är pedagogens uppgift att stimulera alla elever och möta dem där de är i sin förståelse inom olika ämnesområden. Då kan ju alla elever få känna sig ”duktiga”, utifrån sina förutsättningar och få det individuella stöd och den stimulans som just de behöver.
I den politiska debatten hör vi i dag ofta formuleringar som: En skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Hur är det i fallet på Ekholmsskolan? Finns det inte en stor risk att elever hålls tillbaka, då de förvägras en NOMA-plats eller lämnas efter i en undervisning som ska anpassas till en nivå som är rättvis för alla, det vill säga som inte möter deras behov?