Anna Singer, professor i civilrätt, har lett den statliga adoptionskommissionen. I förra veckan överlämnades förslagen till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M).
Svar på nyhetsartikeln "Utredare vill se statlig ursäkt till adopterade" (2/6):
Jag har följt nyhetsflödet lite sporadiskt angående utredningen av det som har hänt med internationella adoptioner till Sverige. Jag har sett olika inslag och läst artiklar där man intervjuat adopterade som tycker det är bra.
Jag är själv adopterad från Indien och jag har en helt annan åsikt, men det verkar inte som att dessa kommer fram i mediabruset. Då man valt att vinkla och intervjua personer som mestadels är positiva till utredningen. (Jag har sett en intervju med en person som var av annan åsikt.)
Jag är av den uppfattningen att Sverige ska inte be om ursäkt. Jag vill inte ha någon ursäkt! Det är inte Sverige som gjort fel. Varför ska man grotta i det som varit? Det förändrar inte de liv som vi adopterade lever här i Sverige i dag. Ingenting förändras och det är ingens fel! Gjort är gjort! Det är bara att acceptera och vara tacksam för det liv vi fått här i Sverige. Vad är det som säger att vi inte är resultatet av en våldtäkt? Vem ska be om ursäkt för det? Är det Sveriges fel det också?
Typisk svenskt att leta syndabockar och skylla på alla andra och sedan inte ta tag i de riktiga problemen. Att ha massa åsikter om saker som man inte vet någonting om – agera därefter och skapa ännu större problem!
Jag tror att Ulf Kristersson har sina anledningar till att han agerat som han har gjort, och jag tror att han har bra mycket mer kunskap och erfarenheter (och personliga känslor då han själv har adopterade barn) än vad den särskilda utredaren och många andra politiker och "tyckare" har.
Adoptioner ska givetvis få fortsätta, men det måste vara en annan kontroll och med rätt dokumentation. Sedan kan inte vi i Sverige påverka hela världen. Människohandel kommer att fortsätta (även här i Sverige där man inte klarar av att se om sitt eget hus). Dessa ursprungsländer kan vi inte påverka. Så länge man inte ställer krav på ursprungsländerna kommer ingen förändring – och då måste alla länder i hela världen ha samma åsikter, och det kommer aldrig att ske!
Detta handlar om så mycket mer än oss adopterade. Tänk på våra adoptivföräldrar, syskon, släkt och vänner här i Sverige. Den familj och släkt (om man hittar dem) och alla runtomkring i ursprungsländerna. Hur är deras känslor? Känner de skam och skuld? Ska rättsliga åtgärder tas 30–40 år efter och med inblandade som kanske är avlidna? Det finns ingen anledning att älta detta!
Som adopterad ska man vara tacksam för det liv man fått i Sverige och se framåt. Tittar man bakåt och letar i det förflutna ska man vara medveten om att man inte kommer hitta ”guld och gröna skogar ”. Man ska vara beredd på misär, personliga tragedier och mänsklig olycka. Det finns ofta många anledningar och omständigheter till att vi blivit adopterade och då ska man vara medveten om att det inte alltid är så positivt. Hade allt varit bra hade vi ju givetvis inte blivit adopterade. Oavsett vem som ”genomfört” adoptionen och omständigheterna runt omkring, så har det gett oss ett bättre liv! Det bästa för barnet. Ett lyckokast, enligt mig.
Har man inte tänkt igenom noga vad syftet är och förstått konsekvenserna för alla inblandade av vad det är man kommer hitta när man letar efter sitt ursprung, då är man inte mogen nog att hantera resultatet rent psykiskt och känslomässigt. Då ska man inte leta och rota i det förflutna. Alla adopterade som söker sitt ursprung borde fundera igenom detta först och inte bara tänka på sig själva. När man sedan är på det klara med dessa frågor, då kan man börja leta om man är medveten om vad man ger sig in på.
Detta kommer att göra mer skada än nytta både för adopterade och människor i vår närhet!
Fotnot. Emma heter egentligen något annat.