Hörselkåpor, stressbollar och en lång lista över varje elevs speciella behov. Enskilda pauser och avskilda arbetsbänkar. Keps på för att dämpa ångest. Det här är verkligheten i min sons klass.
Trots dessa fantastiska anpassningar är ljudnivån i klassrummet extrem. Dörren smäller igen stenhårt, gång på gång. Elever kollar musikvideo på en elevdatorer, läraren pratar om matematik. I korridoren kallas en kompis för jävla bög och får ett löfte om att mördas. Anledningen är en boll som tidigare ska ha kastas för hårt under en lek. Som svar lovar eleven att knulla de andras morsor.
Mitt besök i klassen varar under förmiddagen. Jag är helt slut.
Läraren förklarar att situationen kan vara svår att lösa på grund av elevernas olika förutsättningar.
Av tjugotre elever har arton stycken fått olika diagnoser fastställda av läkare.
Jag skänker en tacksamhetens tanke till den lärare som för 30 år sedan gav mig kvarsittning efter att jag i mitt försök att vara frän, hällde ut jord ur ett par krukor i uppehållsrummet.