Det har gått över 30 år sedan varningar om klimatförändringarna först presenterades. Det vetenskapliga stödet för att det verkligen pågår förändringar är entydigt. Enbart länder med egenintressen av förnekande såsom USA och Ryssland trotsar vetenskapens syn.
Men ändå ökar de årliga koldioxidutsläppen. Även från svensk konsumtion, om vi inbegriper det vi köper från Kina och andra länder och subtraherar utsläpp från vår export.
Vi har ju ett decennium på oss att sluta släppa ut växthusgaser om vi ska hinna vända färden mot den stora katastrofen. Men för svenska politiker är ökad sysselsättning och BNP viktigare än klimat och miljö. Varför höjer man annars inte skatterna på energi, koldioxid och vägtrafik. Varför ska nu M och KD avveckla den lilla men pedagogiskt viktiga flygskatten?
Ibland sägs det att vi inte har råd med olika nödvändiga förändringar. Men det hela handlar inte om brist på pengar. Det handlar om var pengarna finns och vem som styr över dem. Den kraft som starkast styr vår politik ”verkar utan att synas” i tv-rutan varje kväll. Våra närmare 200 svenska miljardärer äger totalt över 2 000 miljarder kronor. Några enstaka procent av världens rikaste personer har aldrig ägt så stor andel av jordens resurser som nu. Staternas andel av de totala nationella tillgångarna motsvarar mindre än ett års BNP, medan bolagen äger cirka 5 gånger så mycket (Piketty 2015).
Det krävs en minst lika kraftfull omställning av ägande och användning av världens ekonomiska resurser och produktionsapparat som inför mobiliseringen för andra världskriget. Fast nu mot ett hot som är betydligt större än då. Så i stället för att låta åren gå mellan de relativt resultatlösa internationella klimatkonferenserna bör fattiga regeringar i rika länder bjuda in det internationella kapitalet för förhandlingar om finansiering av de förändringar som måste ske exempelvis genom att ersätta kolgruvor med sol- och vindkraft, bygga om transportsystemen från individuella till kollektiva färdmedel och mycket annat.
Vi människor har en underbar eller kanske riskabel förmåga att förneka faror, att sticka huvudet i sanden. Välbeställda judar i Centraleuropa, som under 1930-talet såg nazismens framväxt och med tilltagande förfäran hörde talas om koncentrationsläger och dödsfabriker, ville inte inse farorna i tid utan levde på som vanligt tills nazisterna grep dem. Det kostade 7 miljoner människor livet. Nu är vi ett tusen gånger flera i farozonen.
Det spelar ingen roll vilken färg vi får på en kommande regering. Det krävs ett uppvaknande hos alla partier. I väntan på att så sker kan vi som medborgare beakta de fyra b:n vi bör minska på: Biffen, Bilen, Bostaden och antalet Barn. Och i väntan på att staten och kapitalet kommer överens måste vi som kan investera våra slantar i solceller, bättre värmeisolering, vindkraftverk, järnvägsobligationer och annat som driver utvecklingen rätt.
Ulf Flodin
Grön omstart