Social- och omsorgsförvaltningen i Linköping har i flera år vetat att årets barnkull som lämnar särfritids är ovanligt stor. Trots detta står vi nu inför en sommar utan fungerande stöd för vår son, som har särskilda behov.
När barnen slutar sexan övergår ansvaret för fritidsverksamhet från skolan till social- och omsorgsförvaltningen. Trots detta har ingen överlämning skett – ett grundläggande misslyckande.
”Lösningen” är en logistisk mardröm. Vi har i sista stund blivit erbjudna en fritidsplats – men där måste vår son först skolas in. Därefter väntar ännu en inskolning när det nya ”storfritids” öppnar och därefter en tredje inskolning till hösten när han börjar på ny skola. Tre inskolningar – för ett barn som behöver stabilitet och trygghet. Hur tänkte man?
Kommunen har i över ett år planerat att samla fritidsverksamhet på en plats för att spara pengar. Men verksamheten öppnar inte i tid. Det är barnen – inte budgeten – som får betala priset.
Att be skolan om hjälp över sommaren borde ha varit ett självklart steg när det stod klart att planeringen inte höll. Varför har ingen dialog skett? Varför har ingen lyft luren?
Linköpings kommun talar gärna om inkludering och barnrätt. Men i praktiken lämnas barn med särskilda behov utan det stöd de har rätt till – medan föräldrarna får agera krisberedskap. Trots ett års planering har deadlinen spruckit. Vem visste – och varför agerade ingen?
Ingen samordning med skolorna, ingen krisplan, inget barnperspektiv.
Hur kan det vara acceptabelt att ett barn med särskilda behov tvingas genomgå tre olika inskolningar bara för att kommunen inte gjort sitt jobb? Det är oansvarigt och så ofantligt ledsamt. Vi kräver svar, ansvarstagande och åtgärder, inte fler ursäkter.