Eftersom det är så jämt mellan blocken och såväl Stefan Löfven som Ulf Kristersson gör anspråk på statsministerposten, finns det en fantastisk möjlighet att i Sverige få en majoritetsregering. Det vore att följa Christian Dahlgrens goda idé framförd i ledarartikeln i Corren dagen efter valet, den 10 september: Dags för S och M att gräva ner stridsyxan.
I mitt förslag dock med Socialdemokraterna och hela Alliansen. Ty det räcker inte med endast S och M. De får tillsammans 170 mandat och det erfordras 175 mandat för majoritet.
Det är alltså inte meningen, som Stefan Löfven påstår, att Socialdemokraterna skulle bli ett stödparti till Alliansen. Syftet med förslaget är ju att S och Alliansen sätter sig ner och underhandlar om ministerposter i en kommande samlingsregering.
Mandatfördelning efter valet blev för S 100, M 70, C 31, KD 22 och L 20. Om dessa partier kan enas om en gemensam politik skulle Sverige få en regeringsduglig regering. Socialdemokraterna och Alliansen bildar en urstark majoritetsregering med hela 243 mandat. Det är nödvändigt för att lösa landets stora problem med integration, vård och omsorg, bostadsbyggande, brottslighet, ett stärkt försvar och andra viktiga frågor som kräver blocköverskridande samarbeten. I synnerhet som man räknar med en lågkonjunktur under den kommande mandatperioden.
Det gick i Finland då socialdemokraten Paavo Lipponen var statsminister under åtta år från 1995 till 2003 och ledde en bred samlingsregering. Man lyckades ena olika partier under mottot “Det som är bra för Finland, är det lätt att enas om”. Skiljaktiga problem fick lösas under hand genom kompromisser, som förståndiga människor alltid har kunnat enas kring. Ett givande och tagande med andra ord. Gick det i Finland borde det gå även i Sverige.
Även i Tyskland lyckades man lösa regeringsfrågan, visserligen under svåra konvulsioner för både Kristdemokraterna (CDU) och Socialdemokraterna och efter ett halvt års regeringskris. Men man lyckades till slut att få ihop en regering!
Per-Åke Hedén