Nu väntar ett välbehövligt och välkommet sommarlov för skolbarnen. Det bör vara en glädjens tid att se fram emot sommar, sol och bad. Se fram emot möjligheten att äntligen få sova så länge de vill på morgnarna och vara uppe så länge de vill på kvällarna. Inga läxor att tänka på.
Men så är det inte för alla.
13-åriga Rahma är en elev som kommer tvingas se an sommaren mer oro och frågan: Får jag börja nästa termin i Sverige?
Hon är – namnet till trots – ett svenskt barn och har berättat att hon vill byta namn. Möter du henne på gatan får du ingen annan tanke än att hon tillhör oss. Oss svenskar. Men Migrationsverket bryr sig inte.
Rahma är född i Sverige. Uppvuxen i Sverige. Har avslutat sitt sjätte skolår i svensk skola. Pratar lika bra svenska som vilken ursprungssvensk som helst. Bättre enligt mig. Hon kan kulturen och levnadsvanorna här. Ingen annanstans.
Vad är det för poäng med att utvisa henne till Bangladesh? Lika lite poäng som att utvisa mamman Touhida som arbetat tidigare, inget hellre vill än att arbeta, men får inte.
I Sverige ska människor arbeta och inte leva på bidrag upprepas om och om igen av politiker. Det blir ju väldigt märkligt att då förbjuda människor att arbeta.
Det finns utrymme i lagstiftningen att bevilja uppehållstillstånd. Att inte göra det är ren ondska! Barnkonventionen är ett utrymme men inte det enda. Men kanske det allra tydligaste:
”... till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad bog utveckling.”
”... i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.”
Inte i andra, inte i tredje hand. Inte i en vuxens perspektiv utan barnets perspektiv.
Relevanta frågor att ställa till Migrationsverket: Är det bästa för 13-åriga Rahma att fortsätta sitt liv i Bangladesh? Ett land hon aldrig varit i? Vad menar Migrationsverket med barnens rättigheter när de uppenbarligen de inte tycker de ska gälla för Rahma?
Detta här skriver Rahma själv:
“Jag har bott i Sverige i 13 år – hela mitt liv. Nu vill Migrationsverket utvisa mig till Bangladesh. Ett land jag aldrig varit i, inte kan språket i, och inte har någon koppling till. Hur kan det här vara rätt? Jag är ett barn som är född i Sverige. Jag har vuxit upp här, gått i svensk skola, lärt mig svenska, fått svenska vänner, varit en del av samhället sedan dag ett. Det här landet är allt jag känner till. Men nu säger staten att jag inte har rätt att vara här. De säger att jag ska skickas till Bangladesh – ett land jag aldrig varit i. Ett land där jag inte talar språket. Ett land där jag inte har någon trygghet, inga vänner, ingen framtid. Hur kan man utvisa ett barn till ett helt främmande land och samtidigt hävda att man följer barnkonventionen?”
Ge Rahma ett gott sommarlov och ge henne beskedet att hon kan börja sjunde klass till hösten och fortsätta sin skola och att hennes och hennes mors framtid är i Sverige.
Det är en lösning som är bra för familjen, men också bra för Sverige.