Den löpande grandöden som nu pågår genom torka och granbarkborre har ställt formerna för den statliga naturvården på sin spets. Snart kan det också vara dags för nya skadliga invasiva arter.
Naturligtvis kan vi ha områden i skogen som sköts med särskild hänsyn. Däremot kan vi inte ha områden där markägaren inte har omedelbart tillträde för att skydda sin skog. Skyddsarbetet är svårt nog ändå. Många av dagens nyckelbiotoper är skapade med dimensionshuggningar med decenniers intervall. Naturligtvis kan de tåla ett mindre utag i fortsättningen utan att naturvärdena förstörs.
I Corren 3 augusti skriver Bengt Danielsson, Skogsstyrelsen, att nyckelbiotop inte är en skyddsform och att certifieringen är det som låser in skogsägaren. Certifieringen har förvisso sin läxa att göra.
Men visst är det en skyddsform med åliggande byråkratiskt samråd med oklart juridiskt innehåll. De flesta områden är utmärkta utan någon kontakt med markägare. Ingen dialog, inga samtal om gränsdragningar och alternativa brukningsformer, inga bedömmningar om fastighetens överlevnad. Bara beslutet att naturvärdena består om området lämnas orört. Det är inte upp till myndigheten att hantera konsekvenserna. Eller välja att inte göra det. Anvaret för detta faller på regeringen och lagstiftaren som ger myndigheter uppdrag utan krav på bred konsekvensanalys.
Biologisk mångfald får inte bli en ideologi där mänskliga individers rättighet och egendom inte ryms. Vi kan inte prioritera död ved före levande träd. Död ved till naturvård måste skapas under kontrollerbara former för att motverka skadeinsekter.
Återinför brukningsrätten av nyckelbiotoper till markägaren kopplat till någon form av naturvårdsavtal för uttag och skötsel. Men låt markägaren ha alternativ. Då skapas ett operativt ägarintresse för att vidmakthålla områdets karaktär.
Historien lär oss att staten är ombytlig. Då kan det nog vara bra om några nyckelbiotoper hittat sin plats innanför äganderätten.
Björn Holmberg
skogsbrukare Åtvidaberg