När den främste företrädaren för regeringen i den uppkomna säkerhetssituationen gång efter annan talar om att vi ska ha ”is i magen” undrar jag vilka alternativ som egentligen finns när Sverige redan valt att delta i den militära upptrappningen som nu pågår. Innan beslut om detta, och kanske också vårt Natomedlemskap fattades, hade det varit motiverat att låta sitt agerande styras av mera eftertänksamhet – kalla det gärna ”is i magen”.
Nu är vi där vi är och i stället för att låta sina beslut styras av att Nato-medlemskapet, så som det framhölls inför ansökan skulle ge oss skydd vid ett angrepp, så verkar regeringen inte se några gränser för hur Sverige ska rusta upp och militärt engagera sig i olika delar av världen. Här ska konstateras att det i stort i riksdagen verkar råda konsensus om att inga kostnader får stå i vägen för denna upprustning.
Vi hör till exempel Socialdemokraternas ledare i tv hävda att vi ska rusta i ”rasande takt”. Sverige är nu också ett av de länder inom Nato som ökar försvarsinvesteringarna allra mest. Detta helt onyanserade förhållningssätt, med alla de ekonomiska och andra konsekvenser som det får, är för mig svårare att förstå än att till exempel Saab:s vd framhåller det ”nödvändiga” i att denna upprustning genomförs.
Försvarsbeslutet för perioden 2025–2030 anses behöva omprövas redan nu och de nivåer på försvarsanslaget som för några månader sedan ansågs vara väl avvägda bedöms i dag vara helt otillräckliga.
Med inga krafter emot, eller höjda röster för andra alternativ, riskerar denna utveckling ta sig uttryck som i ett historiskt perspektiv kan komma att ifrågasättas ungefär på det sätt som den lika oövervägda nedrustningen som ägde rum efter kalla krigets slut nu görs. Varför ”tillåts” till exempel inte hävdandet att Ryssland har expansionsplaner till länder inom Nato att utmanas på ett annat sätt än vad som görs i den svenska debatten.
Det förändrade säkerhetsläget genom främst Rysslands angrepp mot Ukraina motiverar naturligtvis olika typer av agerande, men att som nu ensidigt låta militära experter och företrädare för försvarsindustrin stå för både analys och förslag till åtgärder leder oss in i den upprustningsspiral som vi nu ser. Detta förstärks av uttalanden som att ”det kan bli krig i Sverige” (Carl-Oscar Bohlin) och att Sverige inte är i krig men att det heller ”inte råder fred” (Ulf Kristersson).
Försvarsministern kompletterar med bedömningen av att det nu är ”fara i dröjsmål”. Även om dessa uttalanden förmodligen ska ses som ett uttryck för ansvarstagande menar jag att det skapas en rädsla som negativt påverkar förutsättningarna för en mera övervägd och sansad diskussion och beslutsfattande. Detta scenario förstärks dessutom många gånger av våra medier där händelser som snabbt utmålas som misstänkta hybridangrepp senare visar sig ha helt andra förklaringar.
När nu historien väcks till liv genom firandet av att det är 80 år sedan andra världskrigets slut framstår det som rimligt att de alternativ som finns till denna ”rasande” upprustning åtminstone gavs ett större utrymme. Var i den allmänna debatten är till exempel den analys som freds- och utvecklingsforskningen skulle kunna bidra med och varför förstärks inte, i stället för att dras undan, det ekonomiska stödet till organisationer som ”Svensk Freds”?