Hur ska vi ta emot hemvändarna frågar sig många, nu när de sista resterna av det så kallade kalifatet håller på att utplånas. Ett antal IS-krigare har redan återvänt, en del överlevare kommer hem med hustru och barn. De som redan är här möts av säkerhetspolis och socialtjänst. De är svenska medborgare och har rätt till vård för sina skador, skola för sina barn och bidrag om de saknar inkomster. EU:s medlemsstater behandlar hemvändarna olika. I Frankrike ställs de inför rätta. I Norge och Tyskland är mottagandet liknande det i Sverige.
Vi har sett tv-bilder, där barn övas med skjutvapen för att lära sig döda de som är ”otrogna”. Hur mycket våld har dessa barn utsatts för? Är de traumatiserade och behöver rehabilitering? Far de illa i sin egen hemmiljö och behöver omhändertas av samhället? I Malmö ser vi i SVT-reportage från Rosengård att hemvändare utgör en riskfaktor, därför att de kan betraktas som spännande förebilder och bidra till att fler ungdomar blir radikaliserade.
Från regeringshåll hävdas bestämt att man inte har för avsikt att följa Donald Trumps uppmaning att hjälpa till med hemresan för tillfångatagna IS-krigare. Återigen är EU-länderna lika oeniga vad gäller behandlingen av tillfångatagna och hemvändande IS-anhängare, som det gemensamma ansvaret för flyktingmottagandet. Nu behövs ett EU som arbetar för en internationell lösning på ”hemvändarproblemet”. Det vill säga: de som gjort sig skyldiga till avskyvärda brott mot mänskligheten får stå till svars för sina handlingar.
Claes Thulin