I Widar Anderssons krönika i Corren 24/10 ser jag för första gången ordet ”aldrigretorik” som exempel på olika partiers inställning att aldrig göra si eller så eller aldrig prata med eller ta stöd från det ena eller andra partiet. Han, liksom jag och många andra, är övertygade om att ”aldrigretorikernas härförare” kommer att förlora.
Politiska partier i Sverige säger sig hylla och försvara ord och företeelser som till exempel öppenhet, tolerans, inkludering, förståelse för andras åsikter, samarbete med mera. Samtidigt säger de sig, i konsekvensens namn, avsky och vilja bekämpa förekomst av intolerans, hyckleri, mobbning och utfrysning.
Vårt högsta beslutande organ är riksdagen. Det ter sig därför naturligt att partierna åtminstone där lever upp till sina honnörsord. Dessvärre visar det sig nu tydligt hur långt från sina läppars bekännelse de flesta partier agerar. Flertalet partier visar istället tydliga exempel på intolerans, utfrysning, förakt, beröringsskräck och vägrar över huvud taget föra samtal i sakfrågor och än mindre förhandla med det parti som representerar närmare en femtedel av Sveriges befolkning.
Samtidigt som flertalet partier betonar vikten av diskussion, dialog och öppenhet för andra åsikter presenter de krystade låsningar och pseudolösningar, eller som i nuläget inga lösningar alls. När det gäller gärningar förvandlas de vackra orden till sin motsats. Samtal borde väl ändå vara det naturligaste sättet att lösa meningsskiljaktigheter mellan demokratiska partier. Den aldrigretoriska hysteri i frågan om regeringsbildning som nu utspelar sig inför öppen ridå är ett sorgligt hyckleri med politikerförakt som följd. Kommunikation är svårt, särskilt om man inte pratar med varandra!
Bertil Gustafsson