Svar på nyhetsartikeln "Det har blivit svårare att få P-tillstånd" (27/9):
Jo, en del av Linköpings befolkning isoleras från det vardagsliv som vi alla borde ha rätt till. Jag är inte annorlunda än någon annan i kommunen utan tycker att det är trevligt att kunna besöka en restaurang på stan någon gång emellanåt men det är omöjligt. P-platserna nära torg och den centrala handeln ligger för långt bort så jag kan inte ta mig dit själv.
Det kanske låter som en världslig sak, det finns ju restauranger på Tornby. Tyvärr innebär det också att jag inte kan besöka sjukgymnasten som har sin mottagning i centrum utan att min man tar ledigt från jobbet. Är det rimligt? Jag kan inte heller besöka min vän i Lambohov som råkar bo mitt emellan två besöksparkeringar. Eller för den delen utan hjälp nå de mottagningar på US som jag regelbundet måste besöka.
Jag vill ha min frihet tillbaka. För trettio år sedan fick jag en reumatisk sjukdom som gör mig alltmer orörlig. För ungefär arton år sedan fick jag ett tillstånd för parkering på de speciella parkeringarna för rörelsehindrade, men för ett drygt år sedan blev det indraget. Jag överklagade en nivå, men blev för ledsen för att orka fortsätta. Man hävdar att jag inte har bevisat att jag inte kan gå mindre än hundra meter (exakt). Bra dagar och på golv inomhus kanske jag kan det, men utomhus, på knölig mark eller än värre issörja finns ingen chans. Jag orkar inte heller gå tillbaka om jag går så långt och är utmattad resten av dagen. Detta har den medicinskt ansvariga läkaren på Reumatologkliniken på US skrivit till kommunen, men de tror honom inte. Vem litar man då på? Och vem ska jag lita på? Jag har inte valt min sjukdom själv och har fram tills nu trott att kommunen skulle hjälpa mig att kunna leva ett värdigt liv trots handikapp av olika slag. Men så är inte fallet.
Så om du ser en person som i ren och skär envishet och frihetslängtan lyckats ta sig upp på en buss, men som bara åker runt, runt i staden så är det jag. Med stor svårighet kan jag riktigt bra dagar ta mig upp på bussen, men inte ned, framför allt inte i de så kallade landsortsbussarna.
Är detta rimligt? Jag vill inte ha mina sjukdomar, men när jag nu har dem kan väl Linköpings kommun hjälpa mig med att kunna få tillåtelse att parkera tillräckligt nära det jag vill besöka. Och jag försöker inte lura till mig något som jag inte behöver.
C