Svar på insändaren "Jakttorn minskar lidandet för djuren" (28/7):
Kurt Hedmans försvar för jakttorn bygger på en djupt mänskocentrerad idé: att vi måste kontrollera naturen för att skapa balans – med gevär och torn. Men han förbigår att det är just människan som raserat den balansen från början, genom att avverka skogar, utarma biologisk mångfald och decimera rovdjur.
Att hävda att jakttorn är etiska eftersom de “minskar lidandet” för skjutna vilda djur är som att kalla en avrättningsstol human. Det är fortfarande ett verktyg för död – och för många även för nöje. Det handlar sällan om omsorg – snarare om människans vilja att dominera och kontrollera liv, och att avsluta det.
Inte heller nämner han det obekväma faktum att det var just jägarkretsar som en gång introducerade vildsvinen i Sverige. När de väl släpptes fria – bokstavligen – fick de föröka sig hej vilt. Idag framställs samma djur som ett hot, och jakt ses som lösningen på ett problem jägarna själva skapat.
Hedman undviker också att bemöta den oroande utvecklingen att Sveriges regering nu systematiskt försvagar rovdjursstammarna. Särskilt vargen jagas bort – trots att den är starkt hotad och fyller en avgörande funktion i ekosystemet. Lodjur, järv och björn trycks undan, medan beslutsfattare applåderar färre rovdjur som “framgång”.
Vi befinner oss mitt i det sjätte massutdöendet. Bara 4–6 % av jordens däggdjursbiomassa är vilda djur. Resten utgörs av människor och domesticerade djur. I det läget bör vi fråga oss: är vår roll verkligen att fira vår förmåga att döda – eller att skydda det som ännu finns kvar?
Att ifrågasätta jakttorn är inte okunskap. Det är att vägra låta kulor styra skogens framtid.
Den 28:e juli må firas av vissa. Men från ickemänskliga djurens perspektiv är jakttornet ett hot. Ett monument över människans våld – förklätt till tradition.