Nyamko Sabuni har som ny ledare för Liberalerna markerat sitt engagemang i klimatfrågan. I Almedalen föreslog hon en elektrifieringskommission. Det är ett gott initiativ, och nya tekniska lösningar behöver stöttas. Men hur långt räcker de? En fingervisning ges av några utvecklingsprojekt inom transportsektorn.
KLM stöder till exempel utvecklingen av ett ”Flygande V”, som är ett flygplan med passagerarutrymmena i vingarna. Denna radikala teknologi ska kunna reducera bränsleförbrukningen med 20 procent. Även för fartyg finns spännande nya teknologier, där vindkraft kan utnyttjas för att ge 20-30 procent bränslebesparing.
De här exemplen visar på möjligheterna med ny teknik. Men att få ner koldioxidutsläppen den vägen tar tid, och det nya flygplanet bedöms kunna vara i kommersiell drift först om 20-30 år. Ska vi leva upp till Parisöverenskommelsen om högst 2 graders temperaturökning jämfört med förindustriell tid behövs snabbare och mer kraftfulla åtgärder.
Det har beräknats att för Stockholms län behöver en sjättedel av koldioxidutsläppen försvinna varje år från och med 2020! Det anger storleken på de utmaningar vi står inför. Tekniken är alltså en hjälpare för att åstadkomma nollutsläpp, men den är inte en frälsare. Det krävs även förbrukningsdämpande åtgärder, framför allt i form av ekonomiska styrmedel.
Här erbjuder Kanada en intressant lösning. Sedan april i år finns där ett system för att lägga stegrande avgifter på växthusgasutsläpp. I år kostar det 20 kanadensiska dollar per ton utsläpp, cirka 140 kr. Priset ökar sedan med 10 dollar per år de tre följande åren. Det är inte fråga om en skatt utan en avgift, som återbetalas till medborgarna. Principen är att alla får lika mycket tillbaka, vilket ger plus i kassan för dem som gjort klimatsmarta val.
Med ett liknande ekonomiskt styrmedel skulle också den nya teknik, som kan komma upp på dagordningen i en elektrifieringskommission, kunna få ett snabbare genomslag.