Värnskatten försvinner vid årsskiftet meddelar nu statsministern. Reformen har pressats in i januariavtalet framför allt av Liberalerna. S tycker illa om beslutet men har tvingats till det för att få behålla regeringsmakten.
En allmän misstro finns nog fortfarande kvar. Är det befogat att minska skatten för de allra rikaste i dagens läge? Ja, det är det och det har det varit länge.
Skatten infördes av S-regeringen 1995, då statsfinanserna behövde saneras. 1998 efter saneringen skulle den tas bort, men är fortfarande kvar, om än under annat namn. De högsta inkomsttagarna betalar 5 procent ytterligare i statlig skatt. Det verkar inte så mycket, men medför en hisnande hög marginalskatt på upp till 61 procent. På den sist intjänade tusenlappen får de betala 600 kronor i skatt. Vår marginalskatt är högst i Europa, förmodligen i hela världen. Storbritannien och Frankrike har 42 procent, Tyskland 44 procent.
Nästan all ekonomisk expertis föreslår ett slopande. Den blir självfinansierad – en del talar om att det händer omedelbart, andra att det tar några år. Timbro hävdar till och med att statens inkomster ökar med 3 miljarder kronor per år när skatten tas bort.
Den negativa effekten av en hög marginalskatt är sedan länge väl känd. Den minskar viljan att gå vidare i karriären, att ta bättre betalt jobb, att förkovra sig och att arbeta mera. Det blir en skatt på framåtanda och ansvarstagande. En överläkare kanske avstår från att operera mera – det ”lönar sig” bättre att arbeta med hus och hem.
Finanspolitiska rådet och två andra statliga organ föreslog redan 2011 ett borttagande.
Regeringen Reinfeldt undvek under alla år frågan. Det var alltför lätt för oppositionen att misstänkliggöra ett avskaffande. Redan nu kan man här och var läsa om kända svenskar – däribland liberala partiledare – som klarar sig bra utan skattesänkning.
Det är inte säkert att striden om värnskatten är avslutad.
Lars Neselius (L)