Det känns oerhört tröttsamt. Ständigt dessa stora kulturofferkoftor. Kulturen är en sektor som drabbas av restriktioner, men inte den enda. Det vore rimligt om alla dessa kulturmänniskor gjorde som resten av befolkningen. Vidareutbildade sig, sökte A-kassa, letade jobb inom andra sektorer eller blev permitterade.
Vad gäller kulturföretag som drivs i privat regi är det rimligt att de får samma stöd som andra företag som går igenom en kris under pandemin. Varken mer eller mindre.
Kulturmänniskor som beskriver sig som kulturarbetare eller kulturproletärer framstår som mycket privilegierade. Reflekterar de någonsin kring huruvida det är rätt att just kulturen ska få särskilda stöd som går längre än andra branscher? Det normala i en pandemi är väl att man anpassar sig efter rådande omständigheter och gör som alla andra. Omskolar sig, ansöker om A-kassa, letar andra slags jobb eller blir tillfälligt uppsagda tills efterfrågan på live-kultur återvänder.
För en del kulturmänniskor finns dessutom möjligheter att slå mynt av att de är kända. Reklamfilm, att släppa ny musik. Men en vanlig anställd på en restaurang saknar dessa möjligheter.
Jag blir oerhört trött på när privilegierade kulturkändisar (varav en del nått sin position i den slutna kulturbubblan genom att de vara barn till kända kulturföräldrar eller genom att känna rätt personer) får sitta i tv och tycka synd om sig själva och prata om kulturens (påstådda men överdrivna) nära förestående förfall! Gör som alla andra. Anpassa er efter den rådande situationen.
Eller fundera en stund på hur långtidsarbetslösa eller sjuka har det i det här landet. Människor som sällan eller aldrig blir intervjuade och direkt med egna ord får berätta om sina erfarenheter och utifrån sin synvinkel hur det är för dem. Lite perspektiv är nog nyttigt.
Och nej, kulturen försvinner inte för att de som jobbar med kultur av olika slag inte jobbar lika mycket under något år eller två. En del kulturmänniskor vill gärna utmåla det som att kulturen som sådan stod inför ett närmast existentiellt hot. Nej, så är det förstås inte. 2023–2024 när pandemin definitivt är över så lär både nya och gamla personer fortfarande skriva böcker, spela in musik, uppträda, med mera. Att stötta kultursektorn så att det går att ägna sig åt att driva verksamhet under pandemin trots att efterfrågan inte finns är inte rimligt. Och framför allt är det inte rättvist mot alla människor som inte jobbar med kultur och som fått anpassa sig under dessa år.