Svar på insändaren "Läraren i Linköping: Jag har fått nog – behandlas som skräp" (9/5) och debattartikeln "Lärarstudenten: Vill Linköpings kommun ha lärare i framtiden?" (8/5):
Linköpings styrande politiker (S+M) har glömt bort vem skolan är till för – barnen. Det går inte att tolka på något annat sätt än att styret medvetet väljer att gå emot skollagen.
En redan slimmad verksamhet ska inför nästa läsår bli ännu striktare. Med ekonomin i fokus har min rektor likt en skicklig kirurg med sax och skalpell satt ihop nästa års organisation.
Stopp, ropar jag ut i vad som känns som ett vakuum. Detta är helt vettlöst om vi lärare ska lyckas ge alla barn en värdig utbildning. Vi går sönder! Tystnaden från de som styr är kompakt. Sveket är oförlåtligt.
Efter 20 år har jag aldrig ångrat mitt yrkesval som lärare. Barnen lär mig att se på världen med andra ögon och tillsammans kan vi skapa magi. Om vi bara får möjlighet. Men det brutala svek jag känner från de som har makt att ge oss lärare rätt förutsättningar att utföra vårt arbete är enormt.
I mitt klassrum med 28 elever är det denna förmiddag tio händer i luften, ivrigt viftande i hopp om hjälp. Snart, säger jag till den elev som tittar på mig med vädjande ögon och vill få stöd med att skriva bokstäverna. Du får vänta lite, ropar jag till en annan elev som behöver få texten uppläst för att förstå. Med stora steg tar jag mig snabbt längst bak i klassrummet för att fånga upp de två barnen som till synes har hamnat i en dispyt med varandra. Jag hinner tänka att jag borde gå ut och samtala med den elev som har suttit lite väl länge på toaletten nu. Hen såg väldigt ledsen ut och jag vet att det var en tuff morgon. Insulinpumpen för barnet med diabetes signalerar och kräver min uppmärksamhet. Den person som brukar ta hand om eleven har under veckan blivit utlånad som vikarie till en annan klass där läraren är sjuk.
Det känns som syret håller på att ta slut i det trånga och varma klassrummet och jag öppnar ett fönster. Min blick fastnar för ett ögonblick på den elev som tidigare utlovats resursstöd av rektor. Stödet lyser än så länge med sin frånvaro och eleven har i en tyst protest satt sig under bordet med luvtröjan uppdragen över huvudet. Förståeligt! Det lite trotsiga barnet i mig vill också sätta sig under ett bord och strejka. Men det gör jag såklart inte, trots att det vore en sund reaktion i en sjuk arbetsmiljö.
Jag är lärare och har sedan länge lärt mig att det är en yrkeskår som helt uppenbart protesterar för döva öron. Du behöver tänka lite mer ”good enough”, sa rektorn på medarbetarsamtalet. Jag tolkar det som att min arbetsgivare vill att jag gör ett sämre jobb än det jag faktiskt är kvalificerad för. Jag gick därifrån.
Så med en budget i balans rusar jag därför vidare i skolans alltför trånga korridorer. I hörlurarna spelar jag Ted Gärdestads låt ”Ge en sol” och jag ber en tyst bön om att allt ska gå bra för oss.
"Ge en sol till jordens barn, Låt den stråla vänlig och klar. Ge en sol till jordens barn, Låt den måla himmel och hav. Hur ska barnens värld se ut. När det goda livet tar slut?”