Tack för artiklarna om ungdomsidrott de senaste dagarna. Ämnet ligger mig nära hjärtat med förflutet på och vid sidan av fotbollsplanen och friidrottsarenan.
Barn- och ungdomsidrott måste naturligtvis fokusera på den överväldigande majoritet som inte blir elitaktiva som vuxna. Utan en bredd av aktiva som får förutsättningar att utvecklas och tycker det roligt nog att fortsätta får vi ingen topp. I tränarutbildningen fick vi gång på gång höra att en fotbollsspelare når toppen av sin prestationskurva vid 28 års ålder. De resultat som görs vid halva den åldern kan inte låtas spela en avgörande roll.
Förhållningssättet att idrottande måste utgå från barnens utveckling håller på att slå igenom. Vi vet hur barn och ungdomar utvecklas fysiologiskt, mentalt och socialt. US Soccer har en tränarutbildning som på ett utmärkt sätt anpassats efter detta. Till exempel är barn i sexårsåldern egocentrerade och därför genomförs U6-övningar med varsin boll. En åttaåring har oftast en bästis och U8-övningar genomförs i par med en boll. Som tioåring har man ofta en liten kompisgrupp och U10-övningarna sker i smågrupper, och så vidare. Säkert finns liknande tankesätt i Sverige, men jag hörde nyligen om en hockeyklubb som har fysträning för sina 10-åringar utöver flera ispass i veckan och matcher på helgerna. Sådana lagledare har inte förstått mycket om barns utveckling. Förhoppningsvis var det bara är ett olyckligt undantag.
Spelare utvecklas bäst i matchsituation mot jämnt motstånd. Som tränare måste man därför våga förlora. Inför en skolmatch visste jag att vi borde vinna då vi vunnit första mötet ganska enkelt. Det trygga hade varit att låta de duktiga spelarna börja och sedan byta in andra när vi väl ledde. I stället lät jag de som inte kommit så långt i sin spelarutveckling ta den första halvleken och de bättre den andra. Vi låg följaktligen under i halvlek men misslyckades precis att vända till vinst. En av de mer tongivande spelarna beklagade sig hemma över min laguttagning. Pappan, som annars var notoriskt vinstorienterad, frågade om sonen hellre vann just den matchen och därmed riskerade att inte ha lagkamrater alls att spela med om några år då det verkligen skulle gälla något.
Hur ofta ser och hör (!) man inte ledare och föräldrar dirigera barnens matcher? Låt barnen spela! Det är då de ska utvecklas genom att själva tillämpa det de tidigare lärt sig. Blir det fel får man efter utvärdering ta det på nästa veckas träning. Berätta också för föräldrarna att deras lagledning från sidan inte är konstruktiv. Inte sällan får barnen olika budskap att förhålla sig till – om de i stundens hetta ens uppfattat något. Om budskapet till föräldrarna inte går fram fick vi i en tränarkurs tipset att dela ut godisklubbor för att hålla munnarna upptagna med annat än tillrop.
Tänk långsiktigt, låt barnen ha roligt och våga förlora!