Svar på "Ett hån mot personer som engagerar sig" (19/11):
Man behöver inte driva den kommunala partiverksamheten efter samma modell som den rikspolitiska partiverksamheten.
Ett villkor för att komma ifråga för viktiga politiska uppdrag är partimedlemskap och kampanjaktivitet. Personurvalet blir då begränsat, kompetensbasen smalare vilket kan leda till sämre beslut.
Linköpingslistan vill ge de 96 procenten en chans att få vara med och styra samhället, vilket framgick tydligt i ett tidigare inlägg i denna debatt. Christer Larsson menar att det då blir risk för ett ”elitstyre”. Det är en märklig slutsats, baserad på tekniken att rycka ut ett citat isolerat från det större sammanhang debatten handlar om. För övrigt gjorde jag i egenskap av valledare min del av kampanjarbete med råge i valet 2018. Christer, den här gången är det fel person du mästrar när det gäller daglig politisk aktivitet.
Linköpingslistan kommer ha en solid demokratisk uppbyggnad. Vi kommer endast att ha medlemskrav för fullmäktigeledamöter. Vi ger de 96 procenten som inte är partimedlemmar möjlighet att sitta i kommunala och regionala bolagsstyrelser, i myndighetsnämnder, i skolnämnder, som nämndemän i tingsrätt och förvaltningsrätt, kommunrevisionen, med mera.
Att man utvecklar en alternativ styrmodell för ett kommunparti innebär inte ett hån mot de gamla rikspartiernas modeller, som Larsson vrider det till. Rikspartierna får fortsätta på sin inslagna väg, Linköpingslistan utvecklar en ny modell. Låt oss testa och se hur det kommer att fungera.